Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Välfärden förtjänar någon som är bättre än Ilmar Reepalu

Nya uppgifter läcker och åter igen spekuleras det fritt om vår framtida välfärd inför öppen ridå, genom en utredning som leds av en misslyckad politiker. Vi kan bättre.

Annons

Ledarsidor, skadeglada vänsterpolitiker och försträckta riskkapitalister har åter reagerat på uppgifter som läckt ut ur den pågående välfärdsutredningen. Nu senast i veckan gällde det frågan om vilket vinsttak som egentligen kommer föreslås. Siffran sju procent nämndes. Denna ska inte sammanblandas med vinstmarginal som överskott på sista raden, utan handlar om avkastning på investerat kapital. En sådan gräns skulle de facto innebära en vinstmarginal på 2,2 procent. Det är lite pengar, mindre än det genomsnittliga näringslivet som brukar ligga runt sex procent. Inte direkt en trygg grund att stå på när vi talar om företag som arbetar med viktiga frågor som välfärd.

Det är trist att den här debatten, som handlar så mycket om att hota och positionera, görs inför öppen ridå. Det är verkliga företag och verkliga värden som drabbas.

Vi kan fortsätta räkna med en känslofylld debatt i den här frågan. De privata välfärdsalternativen har blivit en stor och viktig del av vår vardag. När havet stormar och politiker hotar förstörs verkligt värde. Aktier som ägs av sparare tappar, inte för att bolaget går sämre utan för att det politiska hotet ökar. Företag som vårdcentraler och skolor låter bli att göra nya satsningar, bygga ut och investera, eftersom de är rädda för en osäker framtid. Det är trist att den här debatten, som handlar så mycket om att hota och positionera, görs inför öppen ridå. Det är verkliga företag och verkliga värden som drabbas. Dock måste vi också ha i åtanke att det är just en utredning. Inget är klart, inga förslag ligger på bordet. När politiker hotar och positionerar skadas företag, det är onödigt att det sker innan vi ens har ett färdigt lagförslag. Förmodligen får vi inget sådant innan nästa val. Förhandlingarna kommer fortsätta bakom både stängda dörrar och på debattsidorna. I ljuset av allt detta skådespel om din och min gemensamma välfärd framöver står utredningen. Det ger den en tung position. Därför är det också relevant att granska denna utredning och personerna bakom den.

När Reepalu tog över staden låg genomsnittlig skattekraft per invånare två procent under riksgenomsnittet. När han slutade var den 16 procent under.

Ilmar Reepalu som leder utredningen var tidigare kommunstyrelsens ordförande för Socialdemokraterna i Malmö stad mellan 1994 och juli 2013. Under den tiden lyckades han med en storstadsregion, som borde vara en tillväxtmotor, höja skatterna, dra ner den beskattningsbara inkomsten per invånare till 85 procent av rikssnittet och dra ner förvärsinkomsten från arbete och företag per invånare. När Reepalu tog över staden låg genomsnittlig skattekraft per invånare två procent under riksgenomsnittet. När han slutade var den 16 procent under. Detta samtidigt som han fick bidrag från resten av Sverige. 2013 fick Malmö kommun över 4 miljarder kronor i kommunalt utjämningsbidrag, de egna intäkterna var 10 miljarder, det är mest bidrag av alla kommuner. Ensamt lika mycket i utjämningsbidrag som hela övre Norrland med fler innevånare.

Hur vi ska kunna tillåta marknad, tillväxt och valfrihet inom den svenska välfärden även i framtiden är en viktig fråga. För viktig för att den ska passa sig för att leka spekulation med i medierna fram och tillbaka. För viktigt för att utredningen om den ska tillåtas skötas av någon som uppenbarligen inte är särskilt kompetent. Välfärden förtjänar bättre än att styras av en utredning av Ilmar Reepalu.

Mer läsning

Annons