Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

ÖPTV: Agatha lärde Elin Olofsson att lägga ut ledtrådar

När vi står i vattenbrynet för att ta bilder till denna artikel om Elin Olofssons nya roman "Till flickorna i sjön" berättar hon om en annan och dramatisk historia från hembygden.
Mina öron spetsas. Tänker du använda det där i nästa bok?

– Nänä, det går såklart inte. Så kan jag inte göra.

Elin skrattar sitt klingande skratt och berättar ytterligare några detaljer i det sorgliga dramat. Spektakulärt, hemskt och lite kittlande också.

Och just vad en författare kan - och inte kan - skriva om från sin egen hembygd spelar en central roll i den nya boken. Där ger huvudpersonen Helena ut en diktsamling som gör upp med personer som gjort sig skyldiga till ett övergrepp. Drar ner byxorna på dem.

Reaktionerna blir hätska - mot Helena.

Effektivt ringar Elin in dilemmat för den som uttryckligen skriver om sin egen hembygd. Hur läsare kan tolka in sådant som inte är avsett, kanske inte ens står där - eller tvärtom blir upprörda när de läser vad som faktiskt står skrivet i en bok, uppenbarat för alla att se.

Skammen blir offentlig. Några känner sig uthängda - när offret slår tillbaka. "Vi möts i nästa bok" som Strindberg formulerade saken.

– Efter min debutroman "Då tänker jag på Sigrid" (2013) är det flera som berättat att de vet precis vilka jag skriver om. Trots att jag vet att jag inte skriver om existerande personer. Sånt får jag räkna med och jag förstår att det är svårt att undvika.

– Mitt projekt är att berätta om en bygd och om livsöden som annars inte berättas. Men jag skriver fiktion och det gör att jag kan gestalta på ett sätt som känns sannare eller närmare än vad som går att göra om existerande personer. Inte minst vill jag berätta om de här flickorna.

– Fiktionen ger mig också frihet att hitta det allmängiltiga, jag tror att de här personerna finns både i glesbygd och i stan, våra erfarenheter är ganska likartade.

Boken har verkligen en rad markörer som ringar in hennes hembygd, den som bor i Offerdal och Östersund känner igen mycket, men utan att de specifika husen eller personerna går att placera.

Hennes version av Offerdal heter Gärningsberg i båda böckerna, ett namn som redan gett henne en plats i nationella media och likställer det med litterära orter som Svartvattnet, Engelsfors, Bullerbyn och Wadköping. Snabbt marscherat av en debutant som nu släpper sin andra bok.

Debuten hade i vintras sålt minst 30 000 exemplar uppger P4 Jämtland, själv säger Elin att hon inte vet och förlaget vägrar kommentera försäljningssiffrorna, mer än att "man kan utan överdrift säga att den sålt mycket bra, både i pocket och som inbunden".

Och den nya boken tar upp flera teman som vävs samman i en både vardaglig och dramatisk berättelse där övergrepp mot en tonårsflicka är grundmotorn:

– Ursprunget är en kommentar som jag och några kompisar som tonåringar hörde på en fest från några äldre killar som sa om en tjej att henne kunde man ligga med, hon ställde upp på vad som helst.

– Vi var unga och vågade inte argumentera med de där killarna, men kommentaren har gnagt i mig sedan dess. Vad gjorde det med den där tjejen, som jag fortfarande inte vet vem det var?

Kring detta bygger Elin en berättelse om Helena som tidigt känner en dragning till den svarta sjön, hotfull och lockande på samma gång. På byn sägs att en ung flicka gått ut där med stenar i fickorna, kanske oönskat gravid.

Temat med kvinnan som går i sjön finns allt från Hamlets Ofelia via Virginia Woolf till dagens Sara Stridsberg - du skriver in dig i en litterär tradition?

– Där jag bor i Offerdal ligger sjön alldeles intill, det är nog bara så att jag hittade den bilden. Men visst är sjön både hotfull och lockande, svalkande och dödlig.

Ett annat tema är tillhörigheten, om det går att lämna sin flock utan konsekvenser, rentav lämna sig själv, hänga av sig sin person och bli till någon annan? Helena försöker på olika sätt och med skiftande resultat.

Är flocken starkare i glesbygd än i staden?

– Det tror jag nog. När alla känner alla är det förstås på gott och ont och ju färre personer det är att hålla reda på desto mer vet vi mer om varandra.

– Alla vill känna tillhörighet och ingå i en gemenskap, är gruppen mindre kan stödet bli tydligare, men också kontrollen. Det är bekvämt att tillhöra en flock och ofta försöker vi passa in. Många är beredda att gå långt för att få tillhöra sin flock.

Men det ger en trygghet också?

– Absolut.

Men att hänga av sig sin gamla person som en utsliten jacka är inte bara enkelt?

– Nej, vi kommer inte ifrån oss själva så lätt. Men om vissa sammanhang känns begränsande kanske andra ger utrymme att utveckla personens andra sidor.

Boken hinner också behandla klassfrågor, kärlek och parrelationer, arbetsgemenskap och relationen till föräldrarna, plus känslor av svek och att bli övergiven, rentav var gränsen går till galenskap. Och längtan.

– Hur hanterar vi den egna galenskapen och vad är galet? Det kan man fundera mycket om, säger Elin.

Helena står i en ström av motstridiga känslor och övergreppet kommer ofrånkomligt upp till ytan i slutändan, det är den dramatiska motorn:

– Men jag vill understryka att detta inte är Flickornas Stora Hämnarbok. Hämndtankar kan vi alla ha, att vilja sticka hål på den jävel som gjort en illa. Men att konkret hämnas leder bara till tomhet, påverkar livet negativt om det tillåts ta över.

Du väljer försoning?

– Man bör gå vidare med sitt eget liv. Det är mer konstruktivt.

Idén till boken hade Elin långt innan debuten och valde mellan vilken historia hon skulle skriva först, då när skrivprojekten fortfarande var hemliga:

– Förra sommaren hittade jag riktningen på den här berättelsen, även om historien rört sig en hel del från grundidén. Sedan skrev jag hela förra hösten.

Och nu skriver hon på en tredje roman - håller du fast vid Gärningsberg?

– Det är tanken åtminstone för den tredje, sedan får vi se, ler hon.

Elin släpper inte gärna ifrån sig material i förväg, inte ens förlaget fick veta särskilt om nya boken mycket innan hon lämnade in sitt råmanus vid nyår. Sedan hon fått klartecken ägnades våren åt finjusteringar.

– Men exempelvis har jag strukit ett helt kapitel i den nya boken, jag insåg att det inte funkade.

Typiskt för båda böckerna är Elins förmåga att lägga ut små ledtrådar som fångar läsarens intresse, krokar som gör oss nyfikna. Hon berättar att hon är hängiven läsare av både Agatha Christie och Dorothy Sayers - är det där du lärt dig agna krokarna?

– Jo, jag gillar hur de lägger ut pusselbitarna, det ger berättelsen en framåtrörelse som jag vill att den ska ha. Monika Fagerholm har också lärt mig hur man ger små hintar.

Skrivandet är ett ensamt arbete och Elin berättar gärna om glädjen i att gå kurser i hantverk, särskilt för att lära sig rusta upp möbler:

– Där är spännande möten, olika personligheter möts i gemensamma intressen, det gillar jag.