Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Örjan berättar om björnattacken

– Jag har aldrig varit orolig för björn. Jag trodde inte att något sådant här skulle kunna hända, säger Örjan Åhrén en vecka efter björnattacken på kalfjället norr om Strömsund.

Annons

Efter att först ha dragit i hans kläder och nafsat lite gick björnen bort en stund och satte sig.
– När han kom tillbaka var han mer bestämd.

I mitten på april tog Örjan Åhrén upp sina renar från vinterbetet och samlade dem i en stor hage innan det var dags att släppa ut dem till sommarbetet på fjället. I slutet av april satt han uppe på nätterna och vaktade. En björn hade lyckats ta sig in i hagen och dödat två renar. Den kom tillbaka en natt utan att Örjan märkte det men gick ut samma väg den kom, kanske när den märkte mänsklig närvaro.

I början på maj börjar renarna självmant att dra sig upp på fjället. Från 10:e maj ungefär börjar kalvarna att födas. Under den tiden körde Örjan och hans bror Torbjörn runt med skoter på fjället och passade och övervakade. Då visste de att det fanns spår efter tre olika björnar i området.

– När vajan får sin kalv ligger hon stilla i några dygn med kalven på en bar fläck. Då går björnarna runt och tar kalvarna som om de plockade bär. Vi i fjällterräng klarar oss lite bättre än skogssamebyarna, men björnar som kommer upp i kalvningslandet är bara ute efter en sak, säger Örjan.

Det fanns bara dokumenterade skador från en av de tre björnarna. Samebyn fick också beslut på skyddsjakt på en individ.

Nu ligger Örjan Åhrén, 51-årig renskötare, i en sjukhussäng i Östersund med fixerat och upphängt ben. Benet är krossat under knät. Han har gått igenom två operationer och väntar på en tredje. Antibiotikan är till för att förhindra infektion. Björnar bär på bakterier som orsakar sjukhussjukan, berättar Örjan. Hans mobil ringer hela tiden. Aftonbladet ska flyga upp och undrar vad sjukhuset heter.

– Jag är i Östersund, så det heter väl sjukhuset i Östersund, svarar han.

Han började jobba tidigt morgonen 14 maj. Direkt när det blev ljust körde han upp mot fjället från huset i Härbergsdalen, cirka sju kilometer. Sedan tog han och hans bror varsin skoter. Då var klockan runt 04.00. De hade med sig vapen för att kunna utföra skyddsjakten.

De hade inte hunnit långt när de såg björnspår. De spred ut sig, åkte över fjället och ned i en dalgång. När de möttes upp igen och vred på huvudet såg de björnen uppe på fjället bakom sig. Den försvann uppåt, in i dimman. För att inte skrämma björnen att ändra kurs körde Örjan en lång sväng och kom till slut att hamna på samma bara fläck på andra sidan krönet. Då var avståndet kanske 100 meter och björnen borde om han hade tänkt rätt komma mot honom.

– Men det förvånade mig, för det såg inte ut som jag trodde. Jag hade förväntat mig en kulle men det var en svacka så jag såg inte björnen. Jag uppfattade inte att det var en grop. Jag trodde att det var platt.

Det var därför björnen kom så plötsligt. När den dök upp var den tio meter bort.

– Jag var inte beredd. Jag måste väl ha skjutit för jag blev förvånad över att den inte föll. Men jag kan inte ha skjutit bra nog. Jag har skjutit många björnar, både på skyddsjakt och på jakt. Jag får inte björnfrossa. Men jag har aldrig varit på tio meters håll. Björnen kom på mig som ett bowlingklot.

Till en början rev och slet den i Örjans kläder. Han kände sig inte skadad. Skoterkläderna var tjocka. Björnen gick ifrån honom och satte sig ned en stund.

– Då skulle jag skjuta, men patronen hade fastnat. Jag hade bara sekunder på mig för den kom tillbaka och den här gången var den mer bestämd och aggressiv. Den fick tag i mig direkt och bet till rakt under knät och skakade om. Jag kände ju att något hände, men jag vet inte direkt om det gjorde ont. Det är väl rena tillfälligheter, att jag klarade nacken, då hade det varit svart direkt. Men jag känner mig ändå brydd, björnen gick inte på mig för att döda som den gör mot ren och älg. Någon spärr måste den ha haft.

Plötsligt upphörde attacken. Björnen fick något nytt att titta på. Örjans bror kom fram med skotern.

– Han träffade bättre än jag.

Det har gått en vecka efter olyckan. Många renägare har reagerat över att de har en utsatt arbetsmiljö. Örjan vet inte hur han kommer att känna sig när han återvänder till sitt jobb.

– Det ska bli spännande och se om jag reagerar annorlunda. Jag kanske blir rädd bara jag går i skogen, säger han.

Huvudet är skadat, björnen bet lite var stans han kom åt. Örjan Åhréns ben är dock mest illa däran. Underbenet krossades av björnens käkar.

Annons