Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Oro i Grytan inför utvisningsbeslut

De vill inget hellre än att stanna i Sverige. Men tvingas tillbaka till Italien.

Pappa Mohamad Katous och hans söner Mouner och Abdelay hade fått sina utvisningsbeslut och oron var stor på Grytans läger.

– Är det så här ni gör i Sverige?

Annons

Oron var stor på lägret för asylsökande i Grytan på söndagskvällen. Små barn visade sina hemgjorda skyltar:

"Vi vill inte tillbaka till Italien"

"Vi vill inte ha utvisning"

"No homelessness"

Anledningen var att pappan Mohamad Katous och hans söner Mouner, 16, och Abdelay, 9, i torsdags fått utvisningsbesked. Och att de skulle hämtas klockan fem på måndagsmorgonen för transport tillbaka till Italien, som enligt Dublinförordningen var deras första asylland.

Pappan säger något upprört på arabiska:

– Jag blev lurad av den italienska polisen att sätta mitt fingeravtryck där. De sa att det var för att kolla upp min identitet så jag inte var kriminell. Det var ju inte för att jag skulle söka asyl där, det skulle jag göra senare i Sverige, berättar han.

Tolken Zuhair översätter hela tiden. Han har åkt in från Föllinge där han bor, för att hjälpa till.

– De är statslösa palestinier från Syren, och därför har de svårt att få uppehållstillstånd i några andra länder. De flydde till Egypten, där tre av familjemedlemmarna blev kvar. Pappan och två söner åkte före med båt över Medelhavet för att komma till EU och sedan jobba för att få över hela familjen, berättar han.

Pappan pekar på sin yngste son och säger något på arabiska.

– Han vill att du ska fråga honom om båtresan.

Abdelay berättar:

– Det var fruktansvärt. I fyra dagar fick vi ingen mat och inget vatten. Vi levde på några få riskorn.

När de kom till Italien fick pappan lämna sitt fingeravtryck, vilket skulle visa sig bli ödesdigert i den fortsatta flykten.

Enligt Dublinförordningen innebär det att det är där han först ska söka asyl, men enligt honom hade de sagt att han skulle resa vidare och söka asyl i ett nytt land.

I torsdags fick han så efter tre månader i Sverige, svar på sin ansökan om uppehållstillstånd av Migrationsverket.

– Jag fick en chock. De sa att jag och barnen skulle utvisas till Italien och att det skulle komma en taxi klockan fem på måndagsmorgonen för att hämta oss.

Frågade du om du kunde överklaga?

– Ja, men de sa att det var meningslöst.

Så där stod han utan att kunna ett ord engelska eller svenska med en bunt papper på byråkratsvenska utan att veta ut eller in.

– Vad ska jag göra? undrar han.

Till slut bestämmer han sig för att stanna och ta sig till Migrationsverket under måndagen för att få göra en överklagan, vilket han enligt beslutet har rätt att göra. Den måste komma in inom tre veckor efter beslutet.

I rummet har under tiden en stor mängd människor kommit in. Flera av dem väntar på sina beslut, några har redan fått uppehållstillstånd, men alla är oroliga för pappan och hans söner.

Tolken Zuhair säger:

– Från början känner man inte varandra, men efter en kort tid på ett sånt här ställe blir man en stor familj. Därför hjälper vi varandra.

På måndagsmorgonen kommer en bil för att hämta de tre för vidare transport till Italien, men Mohamad Katous har bestämt sig för att inte följa med.

– Vi finns med för att hjälpa honom, säger Zuhair.