Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Oron sprider sig som en förlamning i kroppen

Ett litet inlägg om det rådande samhällsklimat i kungariket Sverige. Jag är en av de långtidssjukskrivna med skulder hos kronofogden.

Annons

Jag står utanför jobbskatteavdrag och annat som hör till den arbetande delen av befolkningen och kan väl av många ses mer som tärande än närande.

Men likväl är jag en människa med samma behov som andra; tak över huvudet för mig och min familj, mat på bordet och kläder på kroppen.

Min inkomst är låg och osäker eftersom sjukskrivningen kan vara borta i morgon, och få om ens någon hyresvärd vill i dag hyra ut till en hyresgäst som finns hos kronofogden eller har en låg eller osäker inkomst.

Så vart ska vi ta vägen, vi och alla andra som är i samma situation? Vem vill ha oss som hyresgäster eller låta oss sitta ner vid bordet med jobbskatteavdrag, rut och rot? Ingen, i stort sett.

Det här har förändrats under de senaste 10–15 åren, allt har blivit hårdare för alla som lever på marginalen.

Rehabiliteringen för långtidssjukskrivna fungerar inte utan man förväntas själv ordna plats för arbetsprövning, arbetspraktik eller se till att sin rehabilitering fungerar. Men utan kontakter och ibland ork så går det inte.

Ibland sprider sig oron för livet och dagen som en förlamning i kroppen och oron för min son som har lättare Aspergers. Vart ska han ta vägen i vårt samhälle, vad blir det av honom?

Men störst är oron för att inte ha någonstans att bo, det bryter ner och förminskar ens inre.

Jag drar mig för att söka bostad, fast jag måste. Jag vet vad frågorna är och vad svaret blir och den plågan, på gränsen till förnedring, vill jag helst inte utsätta mig för.

Det känns ungefär som i skolan för dem som aldrig blev valda eller valdes sist när det till exempel skulle spelas fotboll.

Om jag fick drömma, så drömmer jag om en fyra så billig att jag har råd med den, med plats för mina döttrar då de kommer på besök, en trädgård att vistas i, en öppen spis för värmen och ljuset.

Jag funderade länge om jag skulle underteckna med mitt namn. Men skammen för ens egen situation är för stor, och jag är just nu och här för feg, tyvärr.

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel