Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Karin Sjöberg har levt som nykter alkoholist i tolv år

/
  • Karin Sjöberg är skådespelaren från Stockholm som i föreställningen ”Kysst av spriten” berättar om sitt liv somalkoholist och vägen tillbaka till nykterheten och sina barn.

Päronkonjak.

Wikipedia: ”Söt päronlikör med en bas av konjak, 38 volymprocent. Introducerades i Sverige 1994.”

Det var det sista hon drack.

Sedan var festen över, spriten slut och det var dags att gå. Hennes 7-åriga barn hjälpte henne på med kläderna.

Så raglade hon hem, skramlade och ramlade in i hallen och möttes av sin arge och frustrerade 14-årige son.

Som gav henne en smäll rakt på käften. Det var vändningen.

– Jag hade nått min botten som människa. Efter uppvaknandet har jag levt som nykter alkoholist i tolv år, säger Karin Sjöberg.

Annons

Hon sitter framför mig i sin svarta klänning och sina röda skor i foajén på Estrad Norr i Östersund. Snart ska hennes monolog ”Kysst av spriten” framföras på nytt, och hon ska åter lämna ut av sig själv och sitt destruktiva suparliv före den där smällen i hallen för tolv år sedan. Hon ska lämna ut sitt totala svek mot sina barn.

Hon säger att hon gör det för att hjälpa andra. Karin Sjöberg är ju skådespelare och kan som sådan gestalta sitt liv och sin situation på ett professionellt sätt.

– Men utan min egen historia hade det inte gått, det hade inte blivit trovärdigt. Nu kanske min berättelse kan fungera som en väckarklocka.

Det hon berättar för mig, och som hon senare ska gestalta inför publik, är gripande, starkt och utlämnande. I 30 års tid, med undantag för kortare perioder, söp hon hejdlöst. Och de största förlorarna var barnen.

Nu berättar hon med total öppenhet om allt. Om hur hon hade vaknat bakfull om morgnarna och svikit sina barn. Om hur hon helt enkelt inte hade orkat hjälpa till eller stötta sina barn, för att hon själv varit i för dåligt skick. Alla de där åren. Det tomma hålet inom henne. Alkoholet.

Och hur hon exempelvis möttes av sitt yngsta barn:

”Mamma, du är världens bästa mamma när du inte är full, men när du är full är du inte min mamma.”

– Utåt var jag stark och duktig och jag fixade och skapade fantastiska kläder och masker till mina barn som de använde när det var något på skolan. Jag dolde mitt supande. Hemma hade jag vinflaskorna instoppade på olika ställen. Ett bra gömställe var att ställa en vinflaska bland tomma flaskor, då syntes de inte. Och i kastrullskåpet gick det också bra att gömma en flaska.

I min egen lilla ängslighet tänker jag: Gud vad hon är modig! Vad enormt modigt att stå upp och berätta om sin egen litenhet och sin totala mänskliga förnedring så öppet och utan krusiduller. Varför gör hon det?

– Därför att jag har något att berätta, och för att jag tycker att det sägs för lite om alkoholens negativa sidor mellan människor i vardagen. Jag tycker att människor för sällan säger till någon: ”Du, jag tycker att du dricker för mycket”.

Hennes eget drickande började när hon var 13 år.

– Det första ruset. Åh, det var en underbar känsla, man blev glad och man blev verbal och man vågade göra saker. Känslan var euforisk. Den där upprymdheten och att man svävade som på moln. Den kvällen dansade jag hemåt i natten.

Vid 22 kom hon in vid scenskolan och drickandet tog rejäl fart. Miljön var tillåtande och det var mycket festande. Vid 27 sökte hon hjälp. Någonstans insåg hon att det inte var bra för henne, att hon inte skulle klara det själv.

– Jag gick till den då nyöppnade Evakliniken i Stockholm och berättade om mina problem. En kvinna lyssnade och sa att hon tyckte att jag kanske inte hade så stora problem.

Så Karin gick därifrån tillbaka till sitt supande, som bara blev värre och värre.

Estrad Norrs foajé och klockan närmar sig 19. Karin går in i den nattsvarta miljön på Estrad Norrs scen. Ett 60-tal sitter förväntansfullt avvaktande och lite spända. Vad ska de få uppleva? Jag tänker: Hur många av oss är här för vår egen skull? Hur många är här för någon anhörigs eller nära bekants skull?

Kanske har alla någon de värnar om. Någon de vill försöka rädda från alkoholens käftar, sig själv eller andra.

Så börjar föreställningen och Karin vänder sig mot publiken och säger:

– Det pratas om glömda barn, men jag var inget glömt barn. Det var jag som glömde mina barn.

Hon säger också:

– Det här handlar inte om parkbänksalkoholisten, det handlar om alla dem som har parkbänken hemma, om det missbruk som inte syns så tydligt. Om dem som utåt försöker vara starka och duktiga för att dölja sitt missbruk.

Och så är monologen igång. Och det är så oerhört tragiskt och gripande, men där finns också galghumorn.

Hon närmar sig slutscenen. Bara hennes ansikte, armar och de rödlackade skorna framträder mot den svarta bakgrunden.

Sista gången Karin Sjöberg drack var på den där festen hos de goda vännerna. En kväll som börjat med välkomstdrink och sedan rejält fyllda vinglas till middagen, och så whiskeyn och den där päronkonjaken senare på kvällen. Med var också Karins då 7-åriga barn, som satt där och såg sin mamma bli fullare och fullare. När de kom hem, ett förtvivlat barn med en redlöst berusad mamma, möttes hon av den där käftsmällen.

Morgonen efter när hon vaknade var hon utom sig av förtvivlan. Hon måste sluta dricka.

– Jag kunde ju inte veta då att det var sista gången jag drack, men det som fick mig att sluta var ju att jag kände att jag var på väg att förlora mina barn.

Nu har hon varit nykter i tolv år. Och hon har återvunnit sitt liv och sina barn.

– Det jag saknar från mitt alkoholliv är den där sekunden när alkoholen möter blodet, den berusning som uppstår då. Men allt det andra, ångesten, bakfyllan, förnekelsen och sveket mot mina barn, det saknar jag inte.

Några minuter och många tappade andar senare är föreställningen över. Om en kvinnas väg från brukare till missbrukare, om svek, skam och skuld, men också om vägen tillbaka till ett nyktert liv. Publiken är märkbart tagen och många tankar vindlar runt i deras hjärnor när de efteråt minglar runt i kapprummet.

Och så åker vi hemåt i den stela marskvällen.

Tankeställaren. Dricker jag för mycket? Återställaren: Men jag kan sluta när jag vill.

Kanske ska vi göra det nu, du och jag?

Gå ut och säga de där orden, som Karin pratade om tidigare.

Vågar du?

Jag vågar.

– Du, jag tycker att du dricker för mycket.

– Äh, så farligt är det väl inte. Jag kan sluta när jag vill.

Läs hela Lördag genom att köpa papperstidningen, eller köp e-tidningen här.

Annons