Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Skriken satt kvar i väggarna"

/
  • Ännu i dag slår storskaligheten besökaren. Här det så kallade Klockhuset, en av de tidigast färdiga byggnaderna på området. Från 1911. Husen skulle enligt tidens borgerliga trend andas bildning, ordning och reda.
  • Anders Robert Nilsson, från Stugun, blev intagen på Frösö sjukhus när han var 30 år och skulle inte komma ut förrän drygt 30 år senare. Sin fritid tillbringade han med att skriva brev till olika myndigheter för att betyga sin oskuld. Vad han inte visste var att varje, bokstav, varje ord, varje brev han skrev skulle komma att läggas honom till last. Först när han slutade skriva brev togs hans fall på nytt upp till prövning och han blev frisläppt. Välrenommerade Stugubor intygade sedan att han skötte sig i samhället utan att sticka ut från normen.
  • Anders Robert Nilsson brev till kungen är som konstverk i sig.
  • Ännu ett brev till någon utanför sjukhusets väggar. Det var den enda länken ut till den andra världen. Men alla breven lästes och många kom aldrig längre än till den sjukes journalpärm.
  • Fönster med små galler eller rutor höjde säkerheten och den lugna och harmoniska och lite dova färgsättningen andades lugn – allt för patientens väl.
  • I dag är området en blandning av olika epoker. Här möts exempelvis 1910-tal och 1970-tal.
  • Klockhuset innehöll sjukhusets administration och kyrka.
  • Ännu i dag slår storskaligheten besökaren. Här det så kallade Klockhuset, en av de tidigast färdiga byggnaderna på området. Från 1911. Husen skulle enligt tidens borgerliga trend andas bildning, ordning och reda.
  • I skarven mellan gammal och modernare syn på sinnessjukvården. På 1960-talet revs mycket av det gamla och ersattes av nya byggnader. Slutenheten och isoleringen försvann.
  • Den manliga vårdpaviljongen är en av få byggnader som finns kvar från sjukhustiden. Den kallades
  • Under 1970-talet kom ny forskning som pekade på hur patienterna påverkades av institutionens sociala miljö. Hospitaliseringen gjorde människor sjuka.
  • Så här stod det att läsa i Tidens läkebok utgiven av rasbiologiska institutet i Uppsala från början på 1920-talet:
  • Utmärkande för sjukvårdspaviljongerna var de smårutade fönstren och de diskreta portalerna. Just denna byggnad följer terrängen och är något vinklad. Orsaken var att den annars skulle skymma sikten mot Öhneberget för östersundsborna.
  • På 1960-talet kom nya mediciner och behandlingsmetoder. Plötsligt öppnades dörrarna och de intagna fick andas lite friskare luft. Hospitalet var inte längre en livslång parkeringsplats.
  • I början på 1990-talet skrevs den siste patienten på Frösö sjukhus ut, 75 år sedan den förste skrevs in.
  • I dag är också sjukhusområdet ett attraktivt område för olika verksamheter, såväl inom näringsliv som

”Därför har samhället i sitt eget skydds intresse fullt

fog att fråntaga den sinnessjuke rättigheten att bestämma

över sin egen person”.

Annons

Orden kommer från 1930-talsprofessorn Frey Svensson
under en tid då mentalsjukhusen landet över fylldes av människor som samhället ville gömma undan.
Ett av hospitalen låg på Frösön som förvarade flera tusen människor under 1900-talet.
I dag finns inga spår kvar efter verksamheten på sinnessjukhuset.
Historien har sopats under mattan. Det här är en berättelse om hur Frösö sjukhus blev Frösö strand.

Frösö strand en ljummen septemberdag 2011. Utanför Klockhuset kom en rad av barn från dagiset intill gående på trottoaren på sin väg till lekparken. I gräset hitom parkeringen vid hälsocentralen satt människor och åt lunch ur medhavda matlådor.

Förvandlingen till något ljust och positivt har slagit väl ut. Frösö strand andas välmående, grönska och värme. Ekonomin blomstrar. Här finns hälsocentral och strövområde, människor åker hit för att må bra.

Annat var det för bara några få decennier sedan då hundratals intagna människor här levde ett inrutat och instängt liv som mentalpatienter. Allt hade tagits ifrån dem, de var människor helt utan ansvar och befogenheter.

Göran Jonsson var den pensionerade officeren som en gång i mitten på 1990-talet fick landstingspolitikernas uppdrag att utveckla det gamla sjukhusområdet och göra det tillgängligt.

– Där stod landstinget plötsligt med flera tomma hus och lokaler. Naturligtvis var det en ekonomisk fråga. Andemeningen med uppdraget var att bygga något attraktivt av de tomma lokalerna, en företagsby som var lockande för många.

Då gick det inte att erbjuda ett gammalt sjukhusområde.

– Jag minns att jag skulle visa någon av de stora vita huskropparna för en tänkt hyresgäst men när vi kom dit och gick in kände jag direkt hur fel det blev. Skriken satt ju kvar i väggarna! Det var vansinne att visa upp det som det var.

Hur tänkte du då?

– Det här med sjukhusstämpeln var ju helt fel. Vi fick börja med att först göra något åt lokalerna, därefter visa för de tänkta hyresgästerna. Vi fullföljde hela projektet och vi lyckades fylla området med bra verksamhet. Till och med gamla potatiskällaren fick liv, säger han och skrattar.

Det var rätt taktik, för på bara några månader började området fyllas av nytt folk.

”Skriken satt kvar i väggarna,” hade Göran Jonsson sagt.
Jag letade i bokhyllan och till slut fann jag den, Mikael Eivergårds och Birgitta Elfströms bok om Frösö sjukhus.
Lite nedlåtande har det sagts att Östersund bara en gång vunnit en etableringskamp mot Umeå, och det var kampen om mentalsjukhuset. Det hamnade på gamla majorsbostället Öhnet på Frösön och inte i Vännäs utanför Umeå. En nitlott, enligt sentida bedömare.
I januari i år, 2011, var det 100 år sedan hospitalet på Frösön började byggas. Hela området stod klart fyra år senare, allt under den strama och traditionellt ordnade stil som arkitekten Ture Stenberg förespråkade. Det skulle vara rent och strängt, allt enligt tanken att ”det här tar vi hand om, här finns kompetensen”.
Mentalsjukhuset på Frösön blev snart fullbelagt. 2 februari 1915 skrevs den första patienten in och därefter kom SJ:s speciella vagn för sinnessjuktransporter regelbundet till Östersund. Det fanns omkring 600 platser varav de flesta kom från andra orter i landet.
Här spärrades mer eller mindre sjuka människor in under 70 år av vår moderna historia. Vilka var det som togs in?
Den allmänna synen på sinnessjuka, som den uttrycktes av riksdag och från läkarhåll, var att merparten skulle omhändertas på anstalt för sitt eget, men också för samhällets bästa. Med den tidens människosyn handlade det om samhällets ”bottensats”.
Mikael Eivergård:
– När det gäller anförda sjukdomsorsaker vid Östersunds hospital åren kring 1915–1920 är det påfallande ofta man pekar just på normavvikelser eller moraliska brister som exempelvis onani, arbetsolust, omåttlighet vad gäller snus och kaffe eller ett utsvävande liv. Religiöst svärmeri och vidskeplighet anfördes också, skriver han i sin bok.
På landstingets arkiv finns som tur är en hel del kvar. Bland annat journalerna. Anette Högstedt hjälpte mig att hitta rätt bland arkivfilerna.
– Ofta väldigt tragiska berättelser, men jag blir lika glad varje gång någon vill ta fram det i ljuset och skriva om det, sa hon.
Det händer tydligen inte ofta.
Hon plockade fram två kuvert och jag blev sittande med ett par gripande människoöden framför mig.
Det ena handlade om Anders Robert Nilsson, skogsarbetare från Stugun, som en kväll i sinnesförvirring eldade upp en arbetskamrats skogskoja och som straff hamnade först på Säters mentalsjukhus och därefter på Frösön.
Han var drygt 30 år när han kom dit, och 64 när han blev utskriven. Under dessa år bedyrade han sin oskuld och att han blivit lurad av en frikyrkopastor som satt griller i hans huvud.
Anders Robert Nilsson skötte sig i jobbet på biblioteket på sjukhuset och spenderade sin lediga tid med att skriva brev till olika myndighetspersoner där han bad om att få en ny rannsakan för att bli rentvådd. Breven adresserades till överläkaren, landshövdingen, överståthållarämbetet – och kungen.
Men de skickades aldrig. I stället hamnade de i en särskild mapp i hans journalhandlingar. Ju fler brev han skrev desto svårare blev det för honom att komma ut. Varje brev blev i sjukhusläkarens ögon till ännu ett bevis på hans allt stegrande sjukdomstillstånd.
Det var först mot slutet, när han inte längre bedyrade sin oskuld, när han resignerat slutade skriva brev som han ansågs så frisk att han kunde bli försöksutskriven. Då hade han suttit inspärrad på mentalsjukhus i 34 år.
Anders Robert Nilsson blev inte lobotomerad, vilket kortfattat innebar att man klippte nervtrådar till hjärnan så att patienten blev lugn på gränsen till apatisk. Han utsattes heller inte för experiment med insulinchocker eller tvångsutlösta epileptiska anfall. Vid slutet av 1930-talet kom flera försök med behandlingsmetoder som var mer eller mindre vetenskapligt belagda. Man injicerade bland annat chaulmoograolja som ansågs ha en stärkande effekt.
I Mikael Eivergårds bok kan vi läsa hur det gick till:
”Man injicerade med en lång och grov spets. Stack i skinkan tills spetsen tog emot benet. Då drog man tillbaka en liten bit och injicerade långsamt. Det var svårt med patienter som inte låg stilla”.

Man försatte också intagna i insulinchock där patienterna somnade in och sov kraftigt i flera timmar. Chocken innebar att hjärtat utsattes för svåra påfrestningar.
En annan behandlingsmetod som utövades på Frösö sjukhus var att utlösa epileptiska anfall. Det innebar att patienten spändes fast i sängen med ett bälte, flera skötare höll fast patienten samtidigt som en läkare injicerade. Patienten fick då en intensiv känsla av katastrof innan själva krampchocken utlöstes. När patienten då gapade passade man på att sticka in en gummislang mellan tänderna för att förhindra att patienten bet sönder tunga eller läppar. Anfallet varade så i några minuter och försatte patienten i ett omtöcknande tillstånd resten av dagen.
En skötare som var med om att ge behandlingen berättade:
”Det var svårt, gruvsamt att ge. Patienten kunde ha en fruktansvärd ångest innan. Det var en djävulsk behandling. Men samtidigt såg vi att dom blev bättre. Det fanns inte så mycket annat att ta till innan medicinerna.”
De flesta försöken lades ner ganska snart eftersom de var verkningslösa.
I dag är det ett fastighetsbolag som förvaltar sjukhusområdet. När jag kontaktar företaget och frågar efter det gamla sjukhusområdet säger förvaltaren lite upphetsat:
– Nej, nej, säg inte sjukhusområdet! Så heter det inte, det heter Frösö strand.
Finns det ingen skylt kvar på området som berättar om dess gamla historia?
– Nej, men nere vid sjön på Medvinden är det tyvärr en skylt kvar som det står Frösö sjukhus på, säger han.
Ängslan över att förknippas med ett mentalsjukhus finns kvar. Och de flesta människor tycker förmodligen att det bästa är att glömma, att inte rota i det som varit.
Jo, kanske är det så.
Men man kan också fråga om inte alla dessa människor som av olika anledningar hamnade på mentalsjukhus också har rätt till sin historia? Kanske borde vi hedra dem på något sätt.
Om bara några år kommer annars historien om människorna som satt inspärrade på hospitalet på Frösön att förpassas in i glömskans dammiga arkiv.

Källor: ÖP:s arkiv och Mikael Eivergårds och Birgitta Elfströms bok Frösö sjukhus från 1991. Journalhandlingar ur landstingsarkivet.

Annons