Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Styrdans – en väg in i samhället

/
  • Luwam Tosheme från Eritrea försöker härma hållningen. Dansläraren Abbe Elchamimi pratar på, ännu ovetandes om att hans elever förstår mycket lite svenska. I armarna håller han Helen Alemseged tkele.
  • Abbe visar hur en bugg går till. Madeleine Persson är vägledare på Härkes asylboende. Hon planerar att ta hela gänget på dans i påsk. Efter några kvällar med Abbe är de redo.
  • Ali Muradi från östra Afghanistan var i Grekland innan han kom till Sverige. ”Det är mitt öde att komma hit”, säger han. Nu lär han sig styrdans med Alexandra Bergholm, en i personalen som jobbar med de ensamkommande flyktingbarnen.

De har nyss kommit till Sverige och de viker sig av skratt. De afghanska killarna är flest. Två späda ­tjejer är med och så en afrikansk kille. Han vägrar.

– Så där dansar vi inte i Afrika, säger han.

– Jag vet, jag är också från Afrika. Vi klarar det ­ändå! Det här var den snabbaste vägen in i samhället för mig. Jag hoppas det blir det för er, säger dansläraren Abbe Elchamimi och sätter på musiken.

Annons

Två led. Killarna på ena sidan. Tjejerna på den andra. Ett, två, tre och fyr. Bakåt, framåt. Alla koncentrerar sig. Tittar på sina fötter, några med foppatofflor. Alla går försiktigt fram, bak. Ett, två, tre och fyr. Det måste vara obegripligt. Men de räknar. Några av dem har varit i Sverige i några få månader och nu räknar de på svenska.

På asylboendet på Härke bor fem nyanlända killar och två tjejer. Inbjudan att delta i en kvällskurs i svensk styrdans har också gått ut till boendena Reveljen och Fornborgen där ensamkommande flyktingbarn bor sedan de har fått uppehållstillstånd.

De allra flesta som kommit till den första lektionen är afghanska killar. Syns det i deras ansikten? Syns det att de kommer från ett land där talibaner kidnappar unga tonårspojkar för att förbjuda dem att dansa och sedan tvinga dem att bli självmordsbombare? Syns det? Syns kriget, flykten och ovissheten?

Nej. De skrattar så att de viker sig.

För i centrum denna torsdagskväll i källarlokalen på Härke står Abbe Elchamimi. En gång silvermedaljör i bugg, prisad på legendariska Stockholmsdiscot Alexandra där två av Abborna satt i juryn. Det måste ha varit i mitten på 1970-talet.

Abbe Elchamimi kommer från Marocko. Han kom till Sverige som 25-åring. Bodde i Stockholm, gick på gammeldanskurs och alla andra danskurser han kunde komma på. Latin, bugg, foxtrot.

– Jag förstod inte ett ord. Jag väntade tills musiken började spela. Då sprang jag fram och bjöd upp.

– För mig är dans ett sätt att umgås, att röra kroppen, att kramas, att träffa andra oberoende av språkkunskaper. När vi tar emot invandrare ska vi se till att underlätta övergången, det tjänar alla på. Jag gick den vägen in i det svenska samhället, det var den snabbaste för mig.

Abbe Elchamimi flyttade till Östersund efter några år i Stockholm för att plugga turismvetenskap på högskolan. Här blev han efter några år Abbe med hela stan. I alla fall med de 9 000 som lärde sig att dansa av honom.

Det började med studenterna och personalen på högskolan.

– Sedan ordnade SSU danskurs på Folkets hus och då kom 400 personer. Då växte mitt självförtroende, säger han.

Abbes dansskola med två golv i källaren (varför är alla danslokaler i källaren?) på Rådhusgatan vid Gamla teatern var välbesökt mellan 1982 och 1989. Sedan dog pappan hemma i Marocko och Abbe åkte hem. Där träffade han sin blivande fru som inte alls var beredd att flytta.

Det dröjde tolv år innan frun och de två barnen flyttade med tillbaka till Östersund.

– Jag längtade tillbaka hit. Det är så när man är invandrare. När man är här längtar man tillbaka och när man är där längtar man hit, säger han.

Nu har han jobbat i sex år med rådgivning till invandrare som vill starta eget. Han har både gått med i lokalpolitiken och avslutat sitt engagemang. Danslektioner blir det fortfarande.

– Men jag känner mig lite för gammal för breakdance.

Breakdance?

Jo, för när den allra första lektionen i styrdans i källaren på Härke är avslutad kommer en försynt förfrågan. Kan inte Abbe lära ut några moves? Han låter nöjd när han berättar hur den första torsdagskvällen avlutades.

– Jag visade lite electric boogie, säger Abbe, och viker in handen i ryckiga rörelser.

En vecka senare är det dags igen. Ny torsdagskväll. Ny lektion. Den här gången har personalen på Härke bokat tolk på telefon. Timmen före dansen får ÖP ställa frågor.

Matin Ghaznawi och Ali Muradi har bott i huset i Härke några månader. De talar bägge dari. De säger att de är tacksamma över vänligheten som personalen visar dem, att de verkligen får hjälp med allt. Tack.

Matin och Ali har varit på flykt länge. Bägge kommer från provinsen Ghazni i östra Afghanistan. Där fanns inga talibaner, men strax utanför, säger de.

Dansa då? Brukade de dansa?

– Nej, säger Ali.

– Det var vanligt på fester, bröllop och under högtider, säger Matin.

De visar båda hur deras dans ser ut, lite som grekiska zorbasteg med knäppande fingrar i luften.

Var det tillåtet att dansa med tjejer?

– Ibland, det berodde på området. Det fanns ställen där det var förbjudet för kvinnor. Där fanns bara män, säger Matin.

Hur känns det att lära sig svensk styrdans?

Ali svarar med en lång utläggning. Han gestikulerar med armarna, håller de rakt fram, pratar länge. Tolken kan ju inget se, men hennes skratt klingar ur högtalartelefonen. Vad säger han?

– Att han verkligen inte är van att ta någon i midjan och gå åt olika håll. Det var konstigt.

Nästa tolk på telefon talar tigrinja. Helen Alemseged tkele kommer från Etiopien. Helen säger att Abbe var mycket bra, att hon ser fram emot nästa danslektion. Nej, hon dansade inte i sitt hemland. Ja, hon tyckte om styrdansen. Jo, hon kan tänka sig att gå på riktig dans med levande musik. Helen är 16 år. Hon lämnade Etiopien när hon var 14. Hon skrattar när hon ser bilderna som togs under den första lektionen och som visar hur Abbe försökte styra henne rätt.

Helen tittar på klockan. Snart är det dags igen. Nu kommer Abbe. Andra lektionen är här. Det ringer på dörren. Fler och fler från de andra boendena kommer. De från Fornborgen har med sig en kaka. Alla går ned i källaren.

Abbe sätter på musiken. ”Need you now” med Lady Antebellum fyller rummet. ”Nu ska vi dansa tryckare hela kvällen”, hojtar han. Han har kollat upp hur svenska myndigheter bedömer flyktingstatus.

Han förstår att de flesta i källaren inte ens vet om de får stanna i landet.

Annons