Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Östersundaren som förändrade världen – och glömdes bort

Nu ska jag berätta om en Östersundshjälte som de flesta av er aldrig har hört talas om. Victor Hugo Wickström.

Han var tidningsredaktör och författare i Östersund runt förra sekelskiftet och rörde sig i samma kretsar som Lagerlöf, Strindberg och Fröding.

Som person utmärkte han sig genom sin oklanderligt eleganta dandystil, sitt feminina sätt och sin ständigt lika elaka tunga. Wickström var en framgångsrik publicist men hans förmåga att skaffa sig fiender gjorde honom till en ensam man i nybyggarandans Östersund där även finfolket visste bättre än att stå ut i mängden.

Samtidigt var han en produktiv författare med stora litterära anspråk. Han ansåg själv att han förtjänade en plats i den svenska litteraturens finrum och han hade alla förutsättningar att lyckas. Han var beläst, berest, rik, hade kontakterna och ägde en egen tidning (Jämtlandsposten) med vilken han kunde ge sig själv obegränsat med publicitet.

Men ändå vill det aldrig riktigt lyfta för Wickström och det fanns två anledningar till det.

Den ena var att han, hur mycket han än ansträngde sig, aldrig lyckades sälja särskilt bra eller få annat än ljumma recensioner från media.

Den andra handlade om att han stod för vem han var – oavsett konsekvenserna. För ungkarlen Victor Hugo Wickström var inte bara en snarstucken bråkstake. Han gjorde inte heller någon hemlighet av att han var ointresserad av kvinnor.

Och inte bara det.

Flera av hans romaner hade tydliga homoerotiska undertoner och han framställde konsekvent detta som något normalt. Det var kontroversiellt på 1890-talet och diskussionerna som följde på hans författarskap blev ett konstant irritationsmoment för Wickström eftersom de ofta kom att handla om honom som person istället för hans litteratur.

En konkurrerande redaktör beskrev honom offentligt som ”pomaderad, parfymerad, slickad, ring-, berlock- och armbandsprydd som ett behagsjukt fruntimmer” och Wickström lät inte sådant gå obesvarat.

När han hade fått nog av Strindbergs homofoba raljerande bjöd han upp författaren till Östersund och konfronterade honom i frågan. Sedan publicerade Wickström en karaktärsmördande artikel om den världskände författaren i Jämtlandsposten medan Strindbergs motdrag blev att skriva novellen Les pervers i Vicisections (1894) där Wickström fick representera nidbilden av en feminin homosexuell man.

Wickströms dilemma var att han så innerligt gärna vill vara del av den kulturelit som föraktade honom, men att hans integritet hela tiden satte honom på kollisionskurs med den.

Ju hårdare han argumenterade för sin och andra homosexuellas sak och ju fler fiender han drog på sig, desto längre bort från sina drömmar gled han och Wickström slutade som en ensam, bitter och bruten man, som gett allt men vunnit intet.

Vid 51 års ålder tog han livet av sig med en överdos sömnmedel, begravdes utan klockringning och föll i glömska inom loppet av några år.

Men så kan det förstås gå. Livet är inte rättvist och kommer aldrig att bli det heller.

Men om jag finge återuppliva en enda historisk person för en dag så skulle jag välja Wickström.

För vad han aldrig fick veta när han stod där med sömnmedlet i hand och såg ut över Östersund för allra sista gången, det var att hans livsgärning inte alls varit förgäves.

Men den blev inte vad han hoppats på, utan något oändligt mycket större.

För Victor Hugo Wickström hade en hängiven läskrets, även om den var liten och den läskretsen glömde honom inte.

I dag räknas han som en av de som lade grunden till den europeiska HBTQ-rörelsen. En folkrörelse som föddes ur det mod som bara han och ett par andra svenskar visade under den här tiden och som under det följande århundradet skulle komma att revolutionera hela västvärldens människosyn.

Den arrogante skitstöveln Wickström är en av vår kulturs allra största hjältar – och han har inte den blekaste aning.

I dag ligger han begravd på Östersunds norra kyrkogård tillsammans med sina två bröder. Så ni vet, om ni skulle känna för att lägga en blomma på hans grav någon dag.

-

Läs även krönikan Fyra nyanser av manlighet, som handlar om min morfars farfar som levde i Oviken på 1800-talet och "var mer kvinna än man till sin läggning" innan den moderna homofobin hade uppfunnits.

Marcus Berglund 063-16 16 17 marcus.berglund@mittmedia.se