Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Oupphörligen intressant om Refused

Äntligen är den här. Så känner jag faktiskt. Få saker i svenskt musikliv är lika intressanta som hardcorerörelsen i Umeå under 1990-talet.

Annons

Hur den engagerade så många unga människor så starkt.

Hur musik, politik, straight edge (drogfritt leverne) och vegetarianism/veganism vävdes ihop.

Hur det personliga verkligen var politiskt.

Skribenten och musikern Patrik Wirén begår författardebut med "Revolten, rörelsen, Refused" som förutom Umeås hardcorerörelse vill berätta om dess mest kända band, Refused. En grupp som lyckades med bedriften att bli profeter i sin egen hemstad.

Grunden i boken är intervjuer med bland andra Refused-medlemmarna Dennis Lyxzén, David Sandström, Kristofer Steen och Jon Brännström.

Det är en oupphörligen intressant bok att läsa, och jag gör det i ett nafs.

I inledningen ger författaren en brasklapp, om hur han först ville skriva om Umeås hardcorerörelse, sedan blev mer sugen på att teckna en rockbiografi om Refused. Slutresultatet följer den tanken. Mer av rörelsen i första halvan, mer bandet Refused i den andra.

Det kunde ha känts splittrat, men jag uppfattar det inte så. Och jag har svårt att se en bok om Refused där inte rörelsen får ta stor plats, och tvärtom.

Om de var bäst av alla Umeås band, det kan man ha olika åsikter om. Men att de var störst och mest inflytelserika, särskilt i backspegeln, kan få förneka.

Bandet har troligen fått fler fans i efterhand än medan de existerade och tack vare sitt banbrytande sista album "The shape of punk to come" fick de beundrare i medlemmar i Metallica och Guns n' Roses.

Kreddiga amerikanska festivalen Coachella betalade ohemult mycket pengar för att få gruppen till sig vid återföreningen 2012. Där spelade de för tusentals människor. När de gjorde sin sista USA-turné på 1990-talet var det inte sällan punkgig för under hundra personer.

2012 blev ett långt segertåg för Refused med spelningar i Nordamerika, Europa, Australien och Japan.

Det blev ett sätt att återupprätta "The shape of punk to come" som de inte kunde göra rättvisa live, innan splittringen 1998.

Musiken är dessutom mycket lättare att höra i dag, i egen rätt. Då handlade så mycket om politik, något som säkert både medierna och bandet var delaktiga i. Dennis Lyxzén säger själv i boken att han länge såg musiken främst som en bärare av politiska budskap.

Debatten om "militanta veganer" låg som en filt över allt, trots att Refuseds texter i princip aldrig berörde djurrätt eller straight edge. Det handlade om radikal vänsterpolitik.

2012 fick gruppen också regeringens exportpris för musik. De delade det med Johan "Shellback" Schuster, låtskrivare som skrivit musik åt bland andra Pink, Britney Spears och Taylor Swift.

Wirén får med det också, och även hur Umeås hardcorescen lever vidare i dag.

Han väjer inte för att skriva om Refused-medlemmarnas mindre smickrande egenskaper och om dålig stämning inom gruppen.

Vissa skeenden och konflikter har olika individer olika syn på, och då får det vara så.

Även om Wirén beundrar Refused lyckas han hålla boken från att bli en harmonisk, enhetlig och mysig hyllning från ett fan, vilket är en styrka.

En mindre invändning är det ständiga tjatet om "Norrland" och att Refused var ett "norrländskt" band. Hardcorerörelsen var inte något allmänt norrländskt. Det fanns inget motstycke till det som skedde i Umeå. Inte heller i södra Sverige, där hardcorescenerna i Linköping och Vänersborg var bleka i jämförelse.

Så varför just Umeå?

Det är säkert en kombination av flera förklaringar.

Umeås unga och radikala universitet, där '68-rörelsen var stark.

Västerbottens tradition av folkrörelser.

I en stor stad pågår för mycket samtidigt, men i mindre städer kan något bli rådande.

Ungdomlig rastlöshet och uttråkning.

Men också enskilda eldsjälar som Refuseds sångare Dennis Lyxzén, som blev en slags ledare för ungarna, vare sig han ville det eller inte.

Själv plockade han renlevnadsidealet straight edge från amerikanska bandet Minor Threat och senare frisyr och klädstil från favoriterna i The Make-Up.

Hare krishna blev intressant i och med att bandet Shelter – med tidigare Youth Of Today-sångaren Ray Cappo – var inne på det.

Det rebelliska är också en följa john-lek, och det verkar ibland ha varit svårt att tänka fritt i stället för "rätt".

Givetvis skriver Wirén även om de uttjatade, utbrända Scan-lastbilarna. Det hade såklart varit tjänstefel att inte nämna dem.

Men jag läser mer intresserat den inte lika berättade historien om hur just hare krishna blev en slags del av Umeås hardcoreliv.

Eller hur ung scenen verkligen var, konsertbesökarna var i vissa fall så unga som tio år.

Eller hur Refused ibland spelade covers av AC/DC, Suzanne Vega, Disposable Heroes Of Hiphoprisy, Bob Hund, Popsicle och Iron Maiden.

Möjligen hade det varit intressant att få veta mer om rörelsen i stort. Mer om de andra banden, mer om spelställena, om arrangörerna, fanzinen, kidsen. Men den historien är det ju fritt fram för någon annan att skriva.

------------------------

RECENSION: "Revolten, rörelsen, Refused" av Patrik Wirén

Bok