Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

På några få dagar blev Nils Tunell av med både hustru och dotter

Så är Nils Tunell ensam. Hela hans familj utplånad i sjukdomar och han är ensam med tankarna i sitt torp. Det lätta hade varit att lämna allt, dra till Kanada, som hans bror Olof Martin tidigare hade gjort.

Annons

Som det ser ut i dag, en grådaskig dag i januari.

Tänk dig sedan hundra år tillbaka i tiden.

En krokig man kommer gående emot dig längs den här vägen, Visjövägen. Det är Nils Tunell, från Böle, Offerdal. Han har grå vadmalskläder på sig och han bär en slokhatt. Han släpar på något. Han drar ett lass på sin kälke och han har blicken i marken.

Han kommer närmare. Du hör hur han pustar. Lasten är inte lika tung som för ett par veckor sedan då han släpade upp sin hustru Anna, som hade dött i sviterna efter svår influensa. Men det är en extra jobbig färd den här gången, den andra på så kort tid.

Nu kommer han nära oss. Han tittar upp, och vi ser att det han släpar på är något som liknar en liten kista. Det är hans dotter Margareta som ligger där, i en trälåda. Hon blev fyra år. Kistan har han tillverkat själv, precis som han gjorde när hustrun dog. Han tog mått och snickrade, och drog upp till landsvägen. Där skulle snart Ögren komma och hämta lasten, därefter transport till kyrkan i Ede för begravning.

Det är tungt för Nils Tunell. På några få dagar har han blivit av med både hustru och dotter. Nu är det bara han och den yngre dottern kvar i torpet vid Visjön. Det ställe där han själv växt upp under svåra förhållanden och som han tagit över av sin far, Halvar Tunell. Halvar som nu är närmare 90 år gammal och sköts om i en granngård.

Nils och hans hustru, Anna, från Västbyn, hade gift sig 1910. Under fem år fick de leva som en familj, fick de vara lyckliga. Nu var så mycket raserat. Livet far hårt fram med fattiga torpare i början på 1900-talet.

Yngsta dottern, som snart är 2 år, heter Beda, en liten, glad flicka, som är hans ögonsten. Men Nils måste jobba för att inte han och dottern ska svälta ihjäl. Det blir några unga flickor i byn som får ta på sig jobbet att vara pigor i torpet och sköta om dottern när Nils jobbar.

Hanna Palmqvist är 21 år när hon är där och sköter om dottern.

– Det var så synd om dem, de hade det så fattigt och dottern var ofta sjuk. Till slut fick vi inte gå dit för våra föräldrar för vi kunde bli smittade. Jag fick nytt jobb som piga hos en riksdagsman i Tullus den där vintern och när jag kom hem till byn till påsk den våren, såg vi från vår gård hur Nils Tunell på nytt kom gående Visjövägen upp och kånkade på en kälke.

Nils Tunell gör nu sin tredje tunga färd med en kista på några få år. I kistan ligger Beda, tolv år gammal, död i sviterna av en svår influensa.

Så är Nils Tunell ensam. Hela hans familj utplånad i sjukdomar och han är ensam med tankarna i sitt torp. Det lätta hade varit att lämna allt, dra till Kanada, som hans bror Olof Martin tidigare hade gjort.

Men Nils väljer en annan väg. Han lämnar bygden, och åker runt i Mattmar och Trångsviken-bygden där han jobbar som dagaman, eller dräng, och tar på sig olika sysslor. En krokig, gammal man som de unga i bygden lägger märke till. Han är snäll och lättsam och de tycker om honom.

1966 dör Nils Tunell ensam på ålderdomshemmet i Slåtte, Alsen.

Ännu en av dessa historier om en tid så ofattbar att ta till sig.