Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

På väg åt helvete bör vi alla blinka i rondellerna

Det heter att man ska välja sina strider och jag försöker verkligen.

Annons

Jag sitter bokstavligen på händerna för att inte ge mig in i meningslösa debatter om dieter och selfies på Facebook.

Ingenting blir bättre, tänker jag, av att jag lägger timmar och tusentals tangentnedslag på att diskutera med någon som ändå inte tänker vika en tum.

Välja sina strider, var det ju. Vara lugn och sansad.

"Den som står stilla tillräckligt länge vid strandkanten ser med tiden sina fiender flyta förbi", heter det i något gammalt kinesiskt ordspråk – säkert felöversatt, det brukar de ju vara – som jag i alla fall hoppas handlar om tålamod och som jag tuggar på ibland, på samma sätt som en hundvalp lemlästar sin bitleksak.

Jo, jag försöker stå vid strandkanten.

Jag inbillar mig i alla fall att det är det jag gör.

Eller om jag bara blivit trött och orkeslös.

Gammal och klok kanske – eller 35 och likgiltig.

Mitt eldfängda förflutna till trots börjar jag känna mig allt mer apatisk.

Våldtagna småflickor kastas i en brunn i Indien, IS drar fram, Ebolaviruset sprider sig, jordens resurser har tagit slut, allt fler mister livet i Ukraina, rasister sitter redan i riksdagen, minst 15 kvinnor dödas per år av närstående män i Sverige och i min hemstad finns det människor som hellre skäller ut tiggare än skänker en slant, länsborna blir färre, landsbygden utarmas och 3G-nätet fallerar bara några kilometer utanför stan, politiker diskuterar om städare ska kallas "tjänstefolk" eller "vardagshjältar" medan klassklyftorna ökar och allt går åt helvete.

Tycker du att jag verkar negativ?

Här framför datorn, mitt i nyhetsflödet, blir jag lätt det.

Jag står där vid strandkanten och väntar och väntar och väljer och väljer – eller så är det inte alls det jag gör. Striderna är för många och för svåra och jag lärde mig så sent som i somras att den som håller på att drunkna inte alls skriker och viftar som på film utan bara guppar som en halvfylld plastflaska upp och ner i vattnet, så kanske är det något sådant som sker.

Jag förmår inte göra något, inte säga något, inte bli heligt förbannad fastän jag borde. Förmår inte ens bestämma mig för hur jag ska rösta 14 september, eftersom partierna flyter ihop framför ögonen.

Men sedan lämnar jag datorn och kör bil till Odensala.

Med ens är jag stortokig – vansinnig! – på en man i en svart stadsjeep som inte ids blinka i Fyrvallarondellen och därmed stoppar upp hela trafiken åt alla håll.

"För helvete", skriker jag. "Har du inga blinkers? Inga armar? Eller tror du att lagen inte gäller för gubbar med stora bilar?"

Jag skriker långt efter att han svängt av mot Lillänge.

Sedan kommer jag att tänka på en annan man.

Trafikingenjör Jan Asplund.

Det är han som fixat de där skyltarna om att blinka i rondellerna, det har jag läst i tidningen. Och det är synd att man inte kan kryssa en oberoende tjänsteman i kommunvalet, tänker jag, liksom göra tummen upp för någon som vill bringa lite djävla ordning i en värld av kaos.

Men så här när jag lugnat ner mig gör jag tummen upp för mannen i stadsjeepen också.

Du väckte mig ur min törnrosasömn av likgiltighet, så tack för det.

Fast nästa gång blinkar du, inte sant?

För om vi inte kan hjälpas åt ens i rondellerna kommer världen aldrig att bli bättre än så här.

ÖPTV:

Kraschar i rondell - mitt under intervjun