Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Patrik har haft panikångest i flera år

Patrik Nilsson berättar öppet om sin ångest och om vikten av att våga prata om det.

Annons

Patrik har haft panikångest i flera år. Till en början var han inte öppen med sin ångest.

– Sedan jag har blivit mer ärlig med det så har jag mått mycket bättre, säger han.

Patrik Nilsson har panikångest. Nu är det mindre än vad det var förut och han äter även medicin för det. Han tror att han fick panikångesten av en kombination av sjukdom, ekonomisk situation och missbruk.

– Jag fick testikelcancer vid 18 års ålder och överlevde med änglavakt. Men det var inte förrän jag blev friskförklarad som jag fick min första riktiga panikångestattack. Innan jag blev friskförklarad så mådde jag mer bara psykisk dåligt, var trött och sådär, men sen så var det som pricken över i:et, att nu har jag överlevt det här, och då blev det att jag blev mer rädd eller vad man ska säga. Jag fick dödsångest.

– Jag gjorde ingenting på dagarna heller. Så jag hade väl ångest mer eller mindre för att jag inte hade jobb och inte tillräckligt bra ekonomi. Det var inte så att jag var alkoholiserad men det var mycket drickande, för att självmedicinera eller vad man ska kalla det.

Han berättar om en av de värsta gångerna han fick attacken. Under tiden som han bara legat och fokuserat på att inte vara rädd, så hade hans mamma ringt honom 73 gånger. Ångesten har skadat honom familjerelaterat, jobbrelaterat, socialt och ekonomiskt.

– Ångest är till viss del ett fängelse. Du är som fängslad i din egen kropp mer eller mindre. Du är bunden av din egen rädsla. Den gör att man inte vill vara med helt enkelt. Man vill bara vara hemma. Vara i fred, berättar han.

För Patrik Nilsson har det hjälpt mycket att hitta det som han mår bra av. Det har varit fiske, pilbågsskytte och vandring. Även att vara med kompisar och försvinna in i serier. Han ser det som självterapi, och tipsar de som har ångest att hitta en fritidssyssla som dem mår bra av.

– Få hjärnan att arbeta. Om det är att spela dataspel, fiska, tälja, hugga ved, kratta, städa, ja vad som helst. Så länge det inte går till en överdrift. Engagera dig på dagarna. Motionera, gå, och framför allt - var ute.

– Och sov regelbundet. Oavsett om du har depression eller inte. Du kommer att bli dålig om du inte sover tillräckligt. Jag kan ju inte snacka för alla men framförallt sysselsätt dig, sov, ät bra.

Att få kommentaren att rycka upp sig är bland det värsta han vet.

– Är det någon som mår jättedåligt så kan man ju inte rycka upp sig på en vecka eller sådär. Det finns ju de som det tar flera månader, flera år för. De kanske aldrig blir av med det.

Han anser att en av de viktigaste sakerna för att må bättre är att vara öppen om det.

– Våga prata om det. Försök att hitta någon som du kan prata med. Är det din mormor eller farmor eller det kan vara vem som helst, bara du har någon att prata med. Helst någon som själv har det. Någon du kan associera med, och förstå att det inte är fel på dig.

– Sök på symptomen och visa för dina föräldrar och vänner. Förklara hur du känner dig och sådär, så att de förstår vad panikångest är.

Patrik Nilsson skämtar även om sina problem, och driver en hel del med sig själv, på ett bra sätt, utan att förtrycka något. Är det någon annan som mår dåligt så är han alltid där förklarar han.

– Jag hade själv ingen i början, så nu när jag har gått igenom det där så är det jätteskönt att vara där för någon annan.

Han berättar att en person med panikångest eller generell ångest ofta känner sig väldigt ensam. Därför anser han att öppenhet är så viktigt. För att man inte ska tro att det är fel på en, att inte känna sig lika onaturlig längre genom att dela erfarenheter med varandra och visa att det går att ta sig igenom ångesten. Och för att få andra att förstå.

– För att få folk att förstå så måste man ju vara ärlig och öppen med det. Det går inte att stå och tro att folk ska förstå att man mår dåligt. Man förtrycker sig själv på ett galet sätt om man inte är ärligt om det med folk omkring sig.

– Det är som med de personer som jag pratat med som inte visste om att jag hade ångest, på grund av att jag inte visar det. Och det är ju också något med de som har depression och panikångest, att det syns inte på kroppen. Men jag är öppen så fort någon säger det, och då säger många att det ser ju inte ut som att du har ångest. Men jag har ångest. Men ni ser det inte.

– Folk skulle behöva prata mer om sina problem, med närstående, med familj, med nära vänner. Jag tycker att det är alldeles för få som pratar. De ska sluta allt inom sig, och verka så stark. Vara svensk helt enkelt. Man ska vara så god och glad och man ska le. Om någon frågar hur det är, så är det ju oftast att det är bra. Man får ju inte må dåligt i Sverige. Det tror jag är det som är lite problem med vårt samhälle att man inte ska besvära andra. Då är det viktigt att vara öppen med det, för att få bort den normen.

Han berättar att han är öppen med sin ångest för sin familj, för släkt, på sitt jobb och även för okända.

– Så fort jag hör är jag öppen om det. Kommer det upp i ett samtalsämne. Det kan vara på fest, det kan vara släktmiddag, det kan vara fika. Man hör något, och ofta är det att jag frågar, och sen är jag öppen med det, att jag har ångest. Ibland kan det till och med vara att jag spelar in lite på det för att folk ska veta om det. Jag tycker inte att det ska vara någonting man ska skämmas för. Absolut ingenting att skämmas för. Det är ju en naturlig kroppsfunktion.