Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Peter Lucas Erixon intervjuar Patti Smith

Nu på tisdag 30 augusti tar sångerskan och författaren Patti Smith emot Polarpriset i Stockholm, på onsdag kväll ger hon en konsert i Stockholm. Författaren Peter Lucas Erixon, uppvuxen i Raftälven norr om Föllinge, har vid flera tillfällen träffat och intervjuat Smith och arbetar med en bok om henne.

ÖP Kultur kan i dag publicera utdrag ur hans arbete, förkortningarna är gjorda av ÖP. Texten börjar vid ett möte

i Sverige 2007.

Annons

Första gången vi träffas är i hotellets foajé.

Jag har tillsammans med Ulla Montàn väntat i ett par timmar, kanske tre, i de djupa brunröda skinnfåtöljerna och väntar där fortfarande när hon äntligen kommer insläntrande genom dörrarna.

Hon är kroppsligt spröd, esoterisk, och bär glasögon med svarta bågar. Lenny Kaye kommer strax bakom henne. Det är några andra i bakgrunden också, Peter Buck från REM är en av dem.

Hon har redan fått mitt mail, vi ska bara säga hej är det tänkt och bestämma en tidpunkt senare på kvällen. Vi tar i hand. Efteråt ska jag inte ens komma ihåg hur den handen kändes mer än att den var tunn och lätt, ett allt annat än inställsamt handslag.

Hon hälsar på mig, hon hälsar på Ulla Montàn. Ögonblicket är flyktigt, saker bör skötas smidigt. Vilken tid skulle passa henne?

Medan hon går de få stegen fram till den öppna och i rött inklädda trappan som leder till hotellets andra våning och sätter sig där, tre fyra trappsteg upp, säger hon att hon inte vet. Hon tar av sig glasögonen och lutar sig bakåt till liggande ställning, vilande på armbågarna.

– Jag vet inte, säger hon igen. Vi har haft en lång resa från New York till Arles, från Arles till Paris och från Paris till Stockholm och sedan hit.

Hon är klädd i jeans, uppvikta nedtill, ett par svarta nötta westernstövlar och som alltid i svart kavaj.

– What’s the purpose of this interview?

Purpose?

...

PLE: I dag på din uppläsning sa du att du var en pojkflicka när du växte upp.

– Hm (skratt). När jag var barn, ja.

PLE: Berätta om den erfarenheten.

– … Jag älskade Peter Pan som liten. Jag ville inte riktigt växa upp. Jag var inte medveten om min könstillhörighet, jag brydde mig inte om vad jag hade på mig för kläder eller hur jag tog mig ut inför andra.

– Jag ville leva bara, erfara saker, gå ut med mina hundar, leka med mina syskon och … jag älskade den tiden i livet när jag inte behövde bekymra mig så mycket om sociala regler, könsroller och sådant. Jag var den sortens unge som folk brukar kalla pojkflicka.

– Det betyder inte att man har någon annorlunda sexuell dragning. Det var bara det att jag var mer ett barn, en varelse, än en liten dam eller så.

PLE: Det är uppenbart vilket inflytande du haft på människor också i detta; din frihet, så att säga, utanför de traditionella könsrollerna och deras löjliga begränsningar.

– För mig var det inget … speciellt. Det är bara så jag är. Det var förstås inget jag behövde utveckla eller så, det är bara så jag är. Ibland har det gett mig problem men det är så här jag är. Jag anser det viktigt att vi respekterar varandra, men för min egen del ville jag aldrig bli slav under … någon idé eller föreställning om hur man skulle vara och bete sig eller hur man skulle klä sig …

– Jag tycker att det är viktigt att vi alla respekterar varandra sådana vi är och det är avgörande att vi ger varandra utrymme, men jag har aldrig varit särskilt bra på att anpassa mig till vad jag tyckte var onödiga regler och förordningar.

– Och om människor blev berörda av det eller till och med inspirerade av det så är det inget fel med det. Jag är inte den sortens person som missbrukar min frihet, förhoppningsvis, och all frihet har sitt pris och måste ske med ansvar.

– Om man väljer att leva utanför samhället så är det fortfarande viktigt att man tar ansvar för sina val. Jag är ingen anarkist, ingen nihilist. Jag vill bara, precis som du, ha en viss rörelsefrihet, frihet i den bemärkelsen att jag väljer hur jag klär mig och hur jag är.

PLE: Första gången jag hörde Horses (1975) och såg bilden av dig på omslaget var detta minst sagt av betydelse i mitt liv, jag var 13–14 år då och i en situation som liknade din egen när du växte upp. Faktiskt liknar min erfarenhet också i mycket Michael Stipes …

– (igenkännande) Mhm!

PLE: Jag har förstås läst det han en gång skrev om dig i tidskriften Mojo och hur han upptäckte dig och din musik. Det kunde nästan ha varit jag, min egen erfarenhet.

– När jag gjorde Horses, när jag spelade in det albumet, gjorde jag inget som inte var normalt för mig. Till och med bilden på omslaget var bara en dag i mitt liv. Jag steg upp, jag tog på mig de kläder jag alltid bar, jag gick iväg och Robert (Mapplethorpe) tog bilden. Vi hade ingen … – plan!

PLE: Självklart, det förstår jag.

– Men jag hade en plan när jag gjorde albumet. Min plan var att kommunicera med människor som mig själv, som kände sig ensamma, som kände sig utanför i samhället, som blev utsatta och retade för hur de såg ut eller hur de var.

– Jag blev mycket förlöjligad när jag var ung därför att jag var mager och benig, såg udda ut, och mina idéer var annorlunda än andra människors. Så jag ville göra ett album som talade till människor och påminde dem om att de inte var ensamma. Jag brukade tänka att jag gjorde något som talade till en särskild sorts – åsidosatta eller utstötta – människor.

PLE: Låt oss radikalt byta ämne. Din ståndpunkt när det gäller kriget i Irak?

– Först av allt att det är omoraliskt, olagligt, idiotiskt. Dumt. Jag tror inte på att attackera något land, invadera, ockupera och förstöra det. Det är väl uppen bart – bara en idiot gör något sådant.

– Det säger inget bra om vårt land att en sådan är president för det. Jag är så äcklad av alltihop att det är … svårt att ens tala om det. Det var fel att invadera och nu ser vi resultatet: terrorismen bara eskalerar, det är kaos i deras land, vi har förstört deras infrastruktur, deras skolor, deras moskéer, deras bibliotek, det är vilda västern i det där landet.

– De pengar som vi har försökt skjuta till för att hjälpa har slarvats bort, korruptionen är omfatt ande. För att inte tala om förlusterna i människoliv. Runt 3 000 amerikaner har mist sina liv och vem vet hur många tiotusentals irakier.

PLE: Räknar du dig själv som pacifist?

– Nej, jag räknar mig själv bara som en mänsklig varelse, en mänsklig varelse med vanligt förstånd. Men pacifist… Om någon gav mig problem och en massa skit så skulle jag försvara mig. Om någon skulle försöka att skada mina barn är det möjligt att jag skulle skjuta ballarna av honom så jag kan inte säga att jag är pacifist. Men jag tror sannerligen inte på krig. Jag tror inte att det finns några rättfärdiga krig.

PLE: Musiken. Jag vet att du inte är särskilt förtjust när du ser dig omkring i musikvärlden av i dag med VH1, MTV och allt.

– Nej … Jag tycker att det är generande med MTV Music Awards och allt det där. När jag var ung var rockmusiken mer upprorisk, revolutionär, till skillnad från glammusiken som var mainstream och jag anser då och anser nu att rockmusiken aldrig ska gratulera sig själv genom att ge varandra utmärkelser. Jag tycker verkligen att det är generande att man gör det.

PLE: Men jag vet att du är en optimistisk person också.

– Rock n’ roll är för mig en mycket viktig form av uttryck, genuint amerikanskt, ett av de få riktigt viktiga bidrag inom konsten som Amerika har gett till kulturen i stort.

– Rock n’ roll har i sig en inneboende möjlighet till kommunikation, en global och omfattande kommunikation. Rock n’ roll har, med poesin införlivad, möjligheten att kommunicera revolutionära idéer, andliga idéer. Jag tror fortfarande på denna inneboende möjlighet.

– Det hela handlar bara om hur människor nyttjar den som form. Man kan använda den till att göra massor av pengar eller bli något slags självupptagen stjärna som åker limousine och snortar kokain. Men man kan också skriva en sång som ”Ohio”, du vet. Eller ”Street Fighting Man” eller … det finns miljoner bra sånger.

Hur har du lyckats värna din personliga och konstnärliga integritet så oerhört väl under alla år?

– För det första började jag aldrig med musiken med förväntningar om någon stor materiell vinst eller så. Jag började med rock n’ roll som ett politiskt ställningstagande.

– Jag förväntade mig egentligen aldrig att göra inspelningar och album och att vara involverad i det så länge men det är så det har utvecklat sig. Jag försöker ge tillbaka så mycket som jag själv får ut av det.

– Du vet, vi får betalt för det vi gör, våra tjänster är betalda, vi gör det inte gratis. Men jag försöker, å andra sidan, delta och ge vad jag kan. Inte bara för att tjäna pengar utan för att bidra med något bra i det sammanhang där jag befinner mig. Det är ett utbyte. På vartenda jobb vi gör försöker vi ge så mycket vi någonsin kan av energi, fokus eller vad vi nu kan bidra med.

– Som jag sa: vi försöker komma ihåg rockmusikens möjligheter, varje konsert är ett tillfälle att kommunicera med andra människor om hur de känner sig, vår miljö, om den ekonomiska korruptionen på vår planet, vår regering, hälsofrågor, aids.

– Jag ser alltid på konserter som ett sätt att umgås med andra människor i en och en halv eller två timmar och förhoppningsvis får man under dessa två timmar en bra stund, en del besvär, en del udda konstiga ögonblick, några upplysta stunder och en del diskussioner om tillståndet i världen. Det är vad en konsert betyder för mig. Och så långt vi någonsin kan så gör vi detta.

PLE: Det var uppenbart i går natt.

– (skratt). Jag blir 60 i slutet av det här året. Jag anser det vara en del av mitt ansvar att ge en rad olika saker. Förhoppningsvis vara ett bra exempel, eller ett exempel på en överlevare, en arbetare i positiv mening, en person som försöker göra sitt arbete så bra som möjligt, och också någon som bryr sig om.

PLE: En ansvarsfull person?

– Ja. Ansvarsfull. Du vet, i hela mitt liv … till och med om jag i mina yngre år betedde mig som en skithög, var aggressiv och uppkäftig eller vad jag nu var … – jag var ändå alltid, åtminstone den mesta av tiden, en ansvarsfull person. Jag har aldrig varit riktigt släpphänt och ansvarslös. Jag var det äldsta av fyra syskon och jag har arbetat större delen av mitt liv, så…

– Jag försöker behålla det i minne, bevara en arbetsmoral. Jag är mycket medveten om att när människor kommer för att se en så betalar de med sina pengar, ger dig av sin tid som de kunde tillbringa någon annanstans, och då har man en skyldighet att uppmärksamma deras närvaro och kommunicera någonting. Någonting meningsfullt. Och dessutom ha roligt!

PLE: Sverige?

– … Jag tycker om Bergman. Jag tycker om Dag Hammarsköld. Mina föräldrar tyckte mycket om honom. När jag var barn och han dog i flygplanskraschen bar hela min familj svarta sorgband … Sverige. Jag tycker om havet. Människorna är bra. Jag älskar svensk film.

PLE: Räknar du dig som författare i lika hög grad som musiker?

– Jag räknar mig inte som musiker över huvud taget. Jag hoppas kunna räkna mig själv som författare. Det skulle jag kunna.

– Men jag skulle aldrig kalla mig själv musiker. Jag sjunger visserligen men … Jag tror att jag förstår någonting om sång men jag är ingen skolad sångerska och jag är en ganska måttlig sångerska. Jag spelar inget instrument, utom tillräckligt för att klara av lite gitarr, piano och klarinett, på gehör.

– På 1970-talet fokuserade jag verkligen på elgitarr, på elgitarrens akustiska aspekter och jag var verkligen bra på det, feedback och sådant … Men jag tror nog att jag har gjort allt det viktiga när det gäller elgitarr, jag tror inte att jag kommer att utveckla det eller gå in i det igen. Min identitet är: en arbetare; en författare, en mor. Och sedan naturligtvis allt annat.

– Jag gör många olika saker men jag tycker inte om att kalla mig själv fotograf, jag tycker inte om att kalla mig själv konstnär – jag gör de sakerna. Den enda bärande delen i mitt liv är… Jag menar – jag har skrivit sedan jag var 8 år gammal, i över 50 år har jag skrivit, så det är där som jag känner mig mest bekväm i min identitet.

PLE: Skriver du någonting annat just nu än den självbiografiska boken?

– Jag skriver alltid. Jag har så många projekt som är opublicerade som jag tillfredsställer mig själv med på ett eller annat sätt, jag skriver nya dikter, just nu skriver jag ett slags … jag vet inte vad jag ska kalla det …

– Om (André) Bretons ”Nadja” var en detektivroman så är det sådan jag skriver (skratt) … Jag kan inte riktigt förklara det. Men jag skriver alltid någonting. Jag har alltid en anteckningsbok med mig, jag tar alltid fotografier. Jag föreställer mig saker, fantiserar ihop scenarier, läser alltid. Senaste månaderna har jag ägnat åt att läsa alla Kurt Wallander-böckerna, jag älskar dem.

– Själv läser jag alltid någonting … Jag har just läst om ”Tjuvens dagbok” av Genet. Jag har några böcker som jag alltid läser om. Jag har just läst om ”Svält” (Knut Hamsun). Jag har just läst om ”A Travel To The East” (Herman Hesse). Jag läser och läser om. Min favoritbok är antagligen ”Glaspärlespelet”. Om man skulle lägga ihop ”Glaspärlespelet” och ”Peter Pan” så skulle man få den perfekta boken (skrattar till).

PLE: Så hur känner du dig inför att bli 60 i december? Är det en bra tid i livet?

– Jag ska göra den till något bra. För första gången i mitt liv framstår kronologin nu med sitt djup. Därför att som mänsklig varelse och mor kan jag få en känsla av min egen dödlighet.

– Ens liv är förmodligen till två tredjedelar över, om man får ett långt liv. En annan del av mig har ingen aning om vad det innebär, dödlighet och alltihop … jag har fortfarande den där Peter Pan-sensibiliteten där min egen kronologi är meningslös för mig och inte betyder någonting över huvud taget.

– Men å andra sidan vet jag att den är fullt verklig så jag försöker vara ansvarsfull och ha respekt för den milstolpe 60-årsdagen är, jag tar bättre hand om mig själv … Jag försöker verkligen ta rätt bra hand om mig själv. Dricka mer vatten, träna mer, kanske äta mindre kött – eller vad min uppgift nu kan komma att kräva av mig.

– Att bli 60 får mig också att kontemplera över hur jag vill använda det närmaste decenniet … Det här senaste året har jag farit runt ganska mycket, rest och … Jag har inte ens arbetat. Rest. Ett slags undersökande.

Mer av och om Peter Lucas Erixon här: www.peterlucaserixon.inc.se