Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Petter Bergner: Ge inte aktivisterna rätten att överklaga avverkningsbeslut

Äger du fjällnära skog? I sådana fall kan du inte ta någonting för givet. Utöver de begränsningar som redan finns träder nu miljöorganisationer fram som centrala aktörer i dragkampen om skogen. Och kanske har vi bara sett början.

I en statlig utredning föreslås att miljöorganisationer ska få rätt att överklaga bland annat avverkningsbeslut när det gäller ädellövskog och fjällnära skog. Enligt förslaget ska Skogsstyrelsen till och med underlätta deras kamp, genom att elektroniskt offentliggöra alla beslut som går att överklaga. Hotet om förseningar, fördyringar och rättstvister skulle bli mer överhängande. Skogsbruket har all anledning att känna oro.

Utredaren hänvisar till den rättspraxis som har etablerats på senare år, enligt vilken Naturskyddsföreningen har fått rätt att överklaga avverkningsbeslut när det har handlat om fjällnära skog. Eftersom domstolarna har börjat uttolka FN:s Århuskonvention på ett sådant sätt, bör denna nya praxis nu kodifieras i lagstiftningen, resonerar utredaren.

Men när rättspraxis skenar i väg i en riktning som lagstiftarna inte hade förutsett finns det alltid ett val, och tolkningsutrymmet torde i detta fall vara stort. Politiken kan landa i slutsatsen att Sverige redan har gjort nog. Våra politiker har trots allt en helhet att ta hänsyn till, och det går att dra en gräns för den pågående "juridifieringen".

Sverige har redan anpassat miljölagstiftningen efter Århuskonventionen, och en överimplementering är inte önskvärd. När konventionen infördes var det inte tal om att miljöorganisationerna skulle få så långtgående befogenheter på området. Justitieombudsmannen och tillsynsmyndigheternas egna granskningar ansågs tillsammans vara tillräckliga för att garantera allmänheten tillgång till rättslig prövning.

För att illustrera vad vi riskerar att få se mer av om förslaget går igenom räcker det att titta på ett av de rättsfall som utredaren lutar sig mot.

En skogsägare med mark vid sjön Messlingens södra strand i norra Härjedalen hade ansökt om att få göra tre avverkningar. Han nekades att göra två av dessa, men han skulle få avverka för att anlägga en väg och i anslutning till denna avverka ytterligare drygt 16 hektar.

Skogsstyrelsen påpekade bland annat att en tämligen hård dimensionsavverkning redan hade utförts och att det därför fanns förhållandevis få mycket gamla träd fanns kvar i området. Myndigheten konstaterade även att mängden död ved var mindre än i intilliggande områden (som hade naturvärdesklassats). Dessutom hänvisade man till länsstyrelsens bedömning, som också hade gått aktivisterna emot.

Föreningen Skydda skogen och Naturskyddsföreningen tyckte att beslutet var fel, och kampanjade bäst de kunde. Man samlade in namnunderskrifter och spred sin hårdvinklade version. Naturskyddsföreningen Jämtland-Härjedalen och Naturskyddsföreningeni Västra Härjedalen fick rätt att överklaga, men domen i förvaltningsrätten i Härnösand (23/5 2016) visade att Skogsstyrelsens bedömning hade varit korrekt.

Trots att det stod klart att skogsägaren skulle lida avsevärd ekonomisk skada, trots att den tillåtna avverkningen var villkorad och trots att aktivisterna uppenbarligen inte hade tillräckligt mycket på fötterna, valde de ändå att bråka. Att ändra lagstiftningen så att den typen av beteende uppmuntras ytterligare vore ett stort misstag.

Om vi har politiker som stiftar tillräckligt skarpa lagar, och om vi har noggranna myndigheter som gör sitt arbete, bör det vara fullt tillräckligt. Det är trots allt myndigheterna, och inte externa lobbygrupper, som ska företräda allmänintresset.