Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Politiska landskapet efter 2014 ännu höljt i natt och dimma

Annons

Man kan bara spekulera i hur SCB:s stora väljarundersökning sett ut om den byggt på mätningar från i går, dagen efter att den för Sverige så katastrofala Pisa-mätningen presenterats. Den som placerade oss som sämst i klassen av 34 medverkande OECD-stater.

För Folkpartiet som gjort skolan till sin huvudfråga skulle rimligen den redan inledda utförslöpan fått en rejäl skjuts åt samma håll.

Partiet visade i går ett minus på 0,6 procent i väljarstöd från maj – inte mycket, men med tanke på att både Centern och Kristdemokraterna plussat på med vardera 0,5 procent och hamnar ovanför 4-procentsspärren finns i alliansregeringen i dag tre partier som inte sitter säkert i riksdagen efter valet 2014.

Arbetarpartiet Moderaterna tappade flest sympatisörer – 1,6 procent av väljarstödet försvann. Att Socialdemokraterna tappade bara en tiondels procent färre sympatisörer är rimligen en klen tröst för Moderaterna.

Särskilt som deras största tapp – undersökningens största noterade förflyttning av sympatisörer mellan partierna över huvud taget – går till Sverigedemokraterna.

Som politisk hälsobrygd tycks mixturen "hata Sverigedemokraterna mest" ha tvivelaktig verkan. För tre av de fyra ivrigaste i det rejset – V, MP och C – tycks det inte i nämnvärd grad ha påverkat dagsformen. Trions kärnväljare avskyr SD och gillar bashing Jimmie- budskapet, men några nya sympatisörer lockar det inte.

För Moderaternas del är läget ett annat. En inte försumbar grupp moderata kärnväljare tycks ha svårt för partiledarens "blott barbariet var en gång foster-ländskt"-åsikter och har röstat högerut med fötterna.

För Fredrik Reinfeldt väntar här en delikat balansgång. Gång efter annan har han gått lös på S-ordföranden Stefan Löfvens för dennes, enligt Reinfeldt, ovilja att ta itu med SD. Åtminstone taktiskt sett tycks nu Löfven ha gjort rätt.

Implicit har också framgått att Reinfeldt sett SD som ett parti till största delen bestående av ett slags försunkade sossar. Den bilden spräcks av SCB: flödet från S till SD sedan valet 2010 är inte alls lika stort som det från Moderaterna till Lede SD.

SCB-mätningen bidrar inte till att skingra dimmorna kring hur det svenska politiska landskapet ser ut efter 2014; därtill är de förändringar som skett sedan i maj alldeles för små. Den viktigaste slutsatsen som kan dras av den tycks bli att SD kommit till riksdagen för att stanna.

Det innebär problem för fler än Moderaterna. Om flyktingmottagandet fortsätter gnissla ute i kommunerna och integrationsproblemen även nästa år tar sig former som Husbykravallerna eller de förortsskolor under upplösning som visats i "Uppdrag granskning" – ja, då måste de sex, eller sju, partier som anses vara regeringsfähiga kunna ge väljarna svar med mer substans om invandringens för- och nackdelar än vad som hittills varit fallet.

Enligt SCB:s stora väljarundersökning tappar Moderaterna flest sympatisörer och många av dessa flyr till Sverigedemokraterna. Frågan är hur det påverkar Fredrik Reinfeldts agerande fram till nästa års riksdagsval?