Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Präster rädda för kärlek

Man kan korrigera sina lustar. Det tycker en präst i Svenska kyrkan i ett inslag i Uppdrag granskning häromkvällen. Vad det handlar om? Jo, homosexualitet, förstås, kanske man kan lägga till, för kyrkan har så länge haft problem att hantera detta.

Annons

Sedan ett beslut på kyrkomöte för snart tio år sedan har man trots allt varit ense? om att man inte ska driva eller sanktionera en organiserad verksamhet i syfte att "bota" homosexuella.

Ändå visar det sig att präster, när dolda kameran är på, både hävdar att man kan det, och dessutom har förbön för att bota det. Man bör notera att prästerna som kom till tals i programmet representerade Frimodig kyrka, en av de mest värdekonservativa nomineringsgrupperna inom Svenska kyrkan.

På vilket sätt de kan kalla sig frimodiga, kan man dock fråga sig. Frimodiga människor är positiva och modiga, inte rädda för förändringar. Gruppen borde kanske fundera på ett namnbyte. Vad sägs om Inskränkt kyrka? Ingen ska behöva skämmas eller skuldbeläggas för sin sexuella läggning.

Det borde vara en självklarhet i en värld där Conchita, med sitt skägg och sin långklänning kan vinna hela schlagerspektaklet. Vinsten tyder på att folk, och då är det frågan om en massa människor från en massa olika länder, är öppna för mångfald.

Borde kanske inte även kyrkan, och då inte bara Svenska kyrkan- som ändå är en föregångare på området i den kyrkliga världen - utan alla olika samfund, kunna vidga sina hjärtan och för den delen också sina hjärnor, så att alla kan få plats. Som de är. Högt i tak är det förvisso i kyrkan, men ibland känns det mest rent bokstavligt.

Sedan kan man ändå ha en invändning mot detta med dolda kameror och journalistik. Särskilt när det handlar om människors utsatthet. Som i det här fallet. Den utsatte var i och för sig en spelad person som skulle brottas med sin homosexualitet.

Men, det som handlar om bikt, bot eller förbön, är i grunden något mycket personligt och ska inte behöva fångas av kameror. Även om det är fejkat. Man måste ha lite respekt för dessa verksamheter. Och den tystnadsplikt och diskretion som gäller för dem.

Dagen efter TV-programmet har Humanisterna, som av en händelse, en debattartikel i Dagens Nyheter, där de som vanligt beskyller de troende för att de inte behövs. Den här gången siktar man in sig på att kyrkan inte har något att göra eller tillföra i vår sekulariserade värld.

Och att man ändå lyckas med att lägga sig i statens angelägenheter. Det här är kritik som trots att den inte har tillräckligt med belägg, ändå är intressant.

Tänk, att Humanisterna, som inte tror att tro behövs, ändå tror att kyrkan kan ha denna påverkansmöjlighet på stort som smått. Vi som går i kyrkan hyfsat regelbundet och som har en tro på en bättre värld, där alla behövs, kan snudd på känna oss lite stolta över att Humanisterna ser oss som ett hot. Detta var sagt med en mild ironi.

Hot är aldrig bra. Hat inte heller. Humanisterna och många andra med dem borde kunna lära sig att kärleken är störst. Lite tro och hopp är inte heller så dumt! Korrigera mig gärna om jag har fel!