Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Precis vad jag begär

Annons

när räntan nästan gick i botten, när första sommarvärmen knuffade undan västanvinden från Oviksfjällen, och det var en helg när jag åt min första glass för året.

Den helgen var det också premiär för fotbollens division ett och ÖFK spelade oavgjort mot en av seriens förhandsfavoriter, Enköpings SK.

Det var starkt gjort. Alla de negativa prognoser och spekulationer som omgärdat ÖFK efter bortapremiären och klara förlust mot Carlstad kom på skam.

Det var ingen stor fotboll som presterades, men det tar sig och spelarna börjar hitta sina roller och positioner och blir mer och mer trygga i sitt spel.

Man kan inte begära mer.

Man kan inte begära att ett relativt sett fattigt alternativ på den norrländska tajgan, som ÖFK, ska kunna vara med och tampas i toppen direkt. Man kan inte begära att en klubb utan dyra nyförvärv och stjärnspelare ska vara ett topplag eller ännu högre, ett stabilt superettalag inom ett par säsonger.

Men man kan begära att hemvävda ÖFK, förstärkta med en och annan ung spelare från andra orter i landet, ska kunna vara ett drägligt division ett-lag som lägger sig vinn om att spela ett vackert offensivt spel.

Det kan man begära. Och det räcker för mig.

kunna ta mig till arenan, se tekniska snabba spelare som Alan al-Kahdi och Gasshan Talozi öppna upp på kanterna, se Kristian Ek dominera och uppleva Martin Johansson vinna boll på boll på mitten och sedan göra något eftertänksamt. Det räcker ganska långt.

Att få se ÖFK ibland spela ett tempostarkt och rörligt vägvinnande spel och att kunna ta en och annan seger hemma och plocka några värdefulla pinnar borta. Att samtidigt se spelarna och laget utvecklas i harmoni och att få ut något av en trevlig dag på arenan – det räcker så förbaskat bra för min egen del.

Därför ska vi vara nöjda med att ÖFK lyckas spela oavgjort hemma mot Enköping.

Egentligen var det ingen logik alls i lördagsmatchen för ÖFK:s del. En första halva där man stod litet för långt ifrån och inte täckte ytorna och åkte på en del farliga kontringar men ändå tog ledningen med 1–0 – och så en andra halvlek där man stod närmare sin motspelare, täckte bort ytorna och gjorde det svårt för motståndarna, men släppte in kvitteringen. Ologiskt? Javisst, men ändå inte direkt orättvist sett till matchen.

begära att klubben fortsätter sin långsiktiga satsning på att bygga upp en apparat för fotbollens utveckling i Östersund och Jämtland, och som kan fylla på med några egna spelare då och då.

För jämtländsk fotbolls framtid, och för unga lovande fotbollstalanger från länet är ÖFK ett stort och nödvändigt mål. Det är tålamod och långsiktighet som får komma i första rummet. För egen del kan jag ta att man inte tar sig till superettan, ett mål som jag faktiskt tycker man kan lägga ned. Målet måste vara som Jonas Thern på besök i Östersund sa i veckan, det absolut största och främsta: Att ha roligt.

Det hade i alla fall jag i lördags.

Mer läsning

Annons