Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Psykisk ohälsa skördar liv och vi måste agera

Ytterligare en stor konstnär har lämnat oss efter att ha avslutat sitt liv. Den psykiska ohälsan är en folksjukdom och kräver ett mer aktivt agerande från samhället.

Annons

De flesta svenskar fick budskapet när vi vaknade upp tisdag morgon, att skådespelaren Robin Williams var död, och att han valt att avsluta sitt liv.

Williams var en kär person för oss som levt på 80 och 90 talet, med filmer som "Good Morning, Vietnam", "Dead Poets Society" och "Good Will Hunting". Många av oss har också en särskilt varm relation till hans insatts som rösten till den blå anden i "Aladdin".

Men samtidigt som Williams var en firad skådespelare och komiker brottades han med psykisk ohälsa, och missbruk som följd. Han led av återkommande djupa depressioner som fick honom att självmedicinera med alkohol och kokain. Pat O´Brian är en amerikansk författare och programledare som kommenterade Williams död med orden: Den enda han inte fick att skratta var sig själv.

Det är inte första gången vi får detta tragiska besked.

Den svenska talangen Malik Bendjelloul som stod bakom succén "Searching for Sugarman" tog sitt liv i maj i år i sviterna efter en depression. När en offentlig person tar sitt liv märks det för oss alla, men sorgen efter en anhörigs självmord är även något som även många bär på privat. Självmord är fortfarande den vanligaste dödsorsaken hos unga, och på varje självmord får sjukhusen in cirka sex försök som misslyckats.

Det måste till mer samtal och diskussion kring det faktum att detta fortfarande är så vanligt. Cancer och hjärtproblem blir efter 40 år två av de allra vanligaste dödsorsakerna och forskningen vi lägger på dessa två sjukdomar är omfattande. Mänsklighetens framgångar när det kommer till medicinsk forskning gör att vi i dag kan transplantera hjärtan och skapa liv genom befruktning i provrör. Den alarmerande andelen med psykisk ohälsa i samhället borde kalla till samma vetenskapliga mobilisering.

Varje gång någon ser det som en logisk utväg att ta sitt liv är det en stor förlust och ett misslyckande för samhället. Vi borde ha bättre svar än så, samhället borde kunna bemöta människors ångest och rädsla inför om det finns någon framtid. Ökade insatser mot självmord kräver mer resurser och kanske främst, ett annat användande av resurser.

Psykiatrin är eftersatt, den som drabbas av svår ångest en fredagskväll har få akuter att gå till som vi kan göra om vi bryter ett ben, i stället är man ofta hänvisad till ideella krafter. Det kan behövas mer resurser riktat till psykiatrin för att garantera att alla delar av landet har beredskap nog att bemöta människor som mår dåligt.

Fenomenet där unga med psykisk ohälsa låses in på institutioner med förbrytare är fruktansvärt och måste upphöra. Vi har hört historien, om unga som mår väldigt dåligt och som blir utåtagerande och aggressiva och landsting som inte har beredskap för att ta hand om dem. I stället låses de då in på institutioner där miljön är direkt olämplig för deras tillfrisknande. Att landsting inte vet var de ska göra med någon får inte bli en ursäkt för att göra saken värre. En nationell insatsgrupp skulle kanske behövas för att väga upp lokala brister.

Medier, makthavare och populärkultur måste också ta större ansvar för att inte sprida populistisk missinformation om läkemedel mot exempelvis ADHD och depressioner. För många som har kognitiva och psykiska svårigheter börjar problemen i hjärnan och en kemisk obalans. Att då få rätt medicinering kan vara skillnaden mellan att fungera i samhället och att inte göra det.

Denna medicinering får då inte baktalas av dåligt pålästa personer som vill plocka poäng på att tala om en konstruerad naturlighet som säger att det vore mer fel att ta medicin mot psykiska åkommor än mot fysiska.

Dessa är bara några av de områden där det behövs reform, nya arbetssätt och möjligen mer resurser, och de behövs fort. För varje gång vi alla får besked om att en offentlig person tagit sitt liv nås mångdubbelt fler i tysthet av samma besked om en av sina anhöriga. Psykisk ohälsa skördar liv, och det i sig borde vara tillräckligt för att få samhället att agera långt mer kraftfullt än vad som görs i dag.