Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Psykologen: Man har olika biologisk sårbarhet


Möt psykologen Elisabet Rondung. Hon berättar vad ångest är, varför den är viktig för oss, när den blir ett problem och hur vi kan hantera den.

Annons

– Ångest är en obehaglig känsla eller reaktion som vi alla drabbas av någon gång nu och då. Den är nära släkt med känslor som rädsla och oro. Tillsammans så har dessa en funktion för oss, de är delar i vårt alarmsystem. När vi ställs inför en fara reagerar kroppen med att dra igång en massa fysiologiska reaktioner. Meningen med dessa är att hjälpa oss att hantera faran på ett snabbt och adekvat sätt. Det kan handla om att fly från den eller om att kämpa emot.

Hon berättar att rädsla är något vi känner när vi står öga mot öga med en fara, medan det ofta är mer otydligt vad det är vi blivit rädda för när vi känner ångest.

– Det kan vara någonting i vår omgivning men det kan också vara en tanke som vi själva har eller upplevelser som vi har i vår egen kropp.

– Vi tänker också hela tiden någonting om det som sker. Vi får inte bara en impuls som vi reagerar på som djuren, utan vi gör också en tolkning av den situation vi befinner oss i. Det gör att det blir lite mer komplicerat för oss människor.

– Vi kan känna ångest inför någonting som ska hända, eller av något som redan hänt. På så sätt kan ångesten vara ständigt närvarande, även när vi är i perfekt trygghet. Poängen med det är att vi ska kunna planera inför framtida faror och hantera dem på ett så bra sätt som möjligt.

Varför vi får ångest kan variera. Elisabet Rondung berättar att man tror att vi människor är biologiskt förprogrammerade att lättare bli rädda för vissa saker som har varit farliga för våra förfäder. Till exempel för vissa djur som spindlar och ormar, eller för att vara på vissa platser som till exempel att bli instängda i ett trångt utrymme.

– Vi lär vi oss av sådant som vi är med om liv våra liv. Så om vi är med om något otäckt som händer på en viss plats eller i en viss situation, om vi kanske blir utskrattade när vi presenterar något för en grupp, eller om vi kanske blir överfallna ute i mörkret, så kan vi lära oss att tro att sådana situationer alltid kommer att vara farliga, och därför känna ångest i liknande sammanhang.

– Vi kan också lära oss att känna ångest genom att se hur andra reagerar. Om vi till exempel har föräldrar som är väldigt oroliga och överbeskyddande och ser många faror runt omkring oss, kan vi se hur de gör och också lära oss att tro att världen är farlig.

Elisabet Rondung förklarar att vi också kan lära oss att känna ångest om sådant som andra berättar, som vi ser på tv eller hör om.

– Man kan också säga att vi människor tycks ha lite olika biologisk sårbarhet för hur lätt vi har att utveckla ångest.

– Ångest är inte något som man har eller inte har utan vi har alla ångest lite då och då, och vi kan ha mer eller mindre ångest. Så ångesten blir egentligen ett problem om man har ångest väldigt ofta eller om ångesten blir väldigt stark eller om den pågår under lång tid.

– Vi är med och bygger upp hur vårt alarmsystem ska fungera och våra alarmsystem kommer därför att fungera lite olika. För en del av oss kommer systemet att larma oftare än för andra. Men kan förklara det som att det blir falska alarm, och man blir rädd för sådant som egentligen inte är så farligt. Det är då ångesten kan bli ett problem, om vi blir överdrivet rädda för saker eller om den hindrar oss så att vi inte kan leva på det sätt som vi vill.

För att hantera sin ångest, säger Elisabet att det kan vara ett bra första steg att acceptera att det är ångest man har, och att komma ihåg att ångest i sig inte är farligt. Det är obehagligt men det är inte farligt att känna ångest.

– I vanliga fall så ökar ångesten ganska snabbt i början. Men efter ett tag så når den en platå och sen börjar den gradvis avta. Men om vi har flytt ifrån den situation som väcker ångest innan ångesten naturligt börjar avta, kommer vi inte att lära oss att ångest fungerar så och att det avtar efter ett tag. I stället kommer vi att tro att ångesten skulle ha varit kvar hela tiden om vi hade varit kvar i situationen.

– Hur man ska hantera sin ångest är väldigt individuellt, beroende på vad det är som ger en ångest och på hur man tidigare har hanterat ångesten. Så det kan vara bra att få hjälp av någon att förstå hur ens egen ångest fungerar och hitta strategier som man kan använda sig av själv.

I slutet av vårt möte berättar jag för Elisabet vad en Ånghäst är. Det slutar med ett samtal om Ponnyakuten som hennes barn brukar titta på. Programmet handlar om barn som har häst, som har något problem med denna, får åka på läger. Där finns det många duktiga instruktörer, som hjälper barnen att hantera sina hästar. Vi skrattar och har roligt åt liknelsen, men så kommer en stund av allvar mitt i allt.

– Det finns en sådan kraft i en häst. En jättekraft som man inte kan styra. Känslan är ju att den ligger utanför min kontroll, den gör som den vill. Lilla jag, vad ska jag göra mot den här jättekraften.

– De principer som instruktörerna och barnen använder för att träna hästarna gäller även för oss människor. De allra flesta hästar och barn utvecklas jättemycket tillsammans under programserien, och samma inlärningsprinciper är en av grundbultarna i KBT. Det blir bara lite mer komplicerat för oss människor.

Vi pratar också om att det inte alltid är så lätt att veta hur man ska hantera sin ångest på bästa sätt.

– Det är lite samma sak som när man försöker hantera den där bångstyriga hästen som inte vill gå in i boxen, eller vad det nu är. Vet man inte hur man ska göra så kan alla ens ansträngningar göra att problemet faktiskt blir värre. Men om man får hjälp att förstå sig på hur hästen (eller ångesten) fungerar finns det mycket man kan göra för att det på sikt ska fungera mycket bättre.

– Och det går inte att ge generella tips. Så här ska man göra med alla hästar. Alla hästar är olika och olika saker har lett fram till läget.

Annons