Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Räddades efter att ha fångats i ett oväder på fjället

Kompisgängets fjälltur blev till en mardröm när vädret plötsligt slog om. Erik Widmark, som studerar i Torpshammar, och hans fyra vänner blev fast i isande vind och regn på Helagsfjället i åtta och en halv timme.

Annons

Det var tänkt att bli en rolig helg i fjällen. Men turen slutade med att fjällräddningen fick undsätta de fem unga, rejält nedkylda, männen från Ljusdal.

Kompisgänget hade planerat att gå upp på Helagsfjället för att se soluppgången. De slog läger någonstans på mitten av berget, nedanför glaciären, och lämnade sin packning där för att lättare kunna ta sig upp.

– Det började bli mörkt, så vi visste att vi behövde röra oss snabbt för att hinna upp. Klättringen gick galant, det var inga problem. När vi väl var på toppen försökte vi hitta någon kåta eller något där vi kunde sitta. Då slog ovädret plötsligt till, berättar Erik Widmark.

På några sekunder vände vindarna och tilltog i styrka, och regnet började vräka ned.

– Det kändes som att man skulle flyga av berget, så mycket blåste det. Vi lyckades hitta skydd, men så vände vinden igen och vi var tvungna att flytta oss. Då var vi redan rejält frusna och genomblöta, det var som om man hade badat i en bassäng. Vi lyckades ta oss 100 meter ned och hittade en plats där vi hade bra skydd från vinden. Men regnet kom vi inte undan.

Inte heller kunde de röra på sig för att hålla värmen. Ställde de sig upp så frös de för mycket på grund av den isande vinden. Allting gjordes värre av att de inte hade sovit mer än tre timmar natten innan, så de var snart utmattade av tröttheten. De insåg att de behövde hjälp, och ringde Jämtlandspolisen. Men där fick de inte mycket hjälp.

– Han sa åt oss att göra armhävningar och situps och ringa igen om en timme. Det var ju vansinne, vi kunde inte ens röra på oss. Nästa gång vi ringde sa han att vi skulle ringa 112.

Erik Widmark går i vanliga fall på räddningsgymnasium i Torpshammar, och kompisen William har militär amfibieträning, men de andra tre i sällskapet saknade erfarenhet av att ligga ute och var inte vana vid stressituationen. En fick panik och hyperventilerade. Erik Widmark försökte lugna honom medan han dolde sin egen rädsla bäst han kunde.

– Jag försökte trösta honom och säga att när solen går upp kommer det att bli varmare och varmare. Men så blev det inte, i stället blev det bara kallare, och till slut började det att snöa och vattnet på kläderna blev till frost. Vi trodde att vi skulle dö på fjället.

Vid det laget var fjällräddningen på väg. Men det tog dem tre timmar att ta sig fram, först med bandvagn till fjällstationen, och sedan till fots upp på fjället. Dessutom hade räddningspersonalen svårt att hitta ungdomarna.

– Vi visste att räddningspersonalen var uppe på toppen. Då gjorde William en hjälteinsats. Trots att han var genomfrusen och knappt orkade gå gick han och hämtade dem på toppen. När han kom tillbaka med dem kunde han knappt prata av utmattning.

De fick torra kläder, kaffe och bullar av räddningspersonalen.

– De var så bra, de höll oss lugna. Då fick man ny styrka, och vi kände att nu kommer vi alla att komma ned. Vi fick beröm från räddningspersonalen för att vi suttit stilla och inte börjat yra runt, då hade det blivit ännu svårare att hitta oss.

När de kom till Helags fjällstation väntade bastu och varm gulaschsoppa.

– De som har fjällstationen var verkligen guld värda, de drog i gång bastun fastän det inte var säsong. Och det var det bästa jag någonsin varit med om, att få äta och basta.

Det skulle dröja ända till sent på söndagskvällen innan gänget kunde börja färden hemåt. Först måste de gå tillbaka upp till lägerplatsen och hämta tältet och sin packning. Men inpå natten mot måndagen kom Erik Widmark äntligen hem.

– Då kände jag mig bara lycklig, och ville gå och lägga mig.

Dagen efter det mardrömslika äventyret känner han sig fortfarande medtagen. Han har sår och blåmärken lite varstans och har inte fått tillbaka rörligheten i händerna ännu. Men på måndagskvällen åker han tillbaka till skolan för en startvecka då klassen ska ut och sova i fält.

– Jag ser fram emot det, jag vill ju åka dit och vara med. Nu när jag vet hur det är att sitta nödställd på fjället, känner jag att jag vill bli fjällräddare. Tänk bara att få rädda någon som känner så som jag kände, det är värt så mycket, säger han.