Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Räknestickan blev lika användbar på arbetsmarknaden som en kurs i runristning

Så här till skolstarten vill jag sprida lite kunskap om ett av svenska utbildningsväsendets mörkaste kapitel. Det hette IMU-projektet.

Annons

Vi var några arma krakar, födda runt mitten av 50-talet, som sattes ombord på det skepp som var tänkt att revolutionera matematikundervisningen på högstadiet.

Avsikten var, antar jag, att popularisera matteundervisningen. Tyvärr blev resultatet en hel klass med rena stolpskott när det gällde matematikens mer handfasta inslag.

Just eftersom det var ett projekt så fick vissa klasser plita på med det gamla beprövade Algebra. De fick lära sig de inom matematiken inte helt oväsentliga kunskaperna om ekvationer, Pythagoras sats och procenträkning.

Vi som deltog i IMU-projektet fick företrädesvis ritar ringa runt olika grupper av ankor. Eller möjligen en lite mer rättvis beskrivning vi gick all in när det gällde mängdlära.

Det fanns måhända en tanke med detta eftersom man redan 1967 visste att just mängdlära är grundläggande i datorers sätt att räkna. Fast det var kanske lite förhastat att tro att hela klassen var predestinerade programmerare?

Men där satt vi i tre år och ritade ringar runt mängder som ibland utgjorde ett snitt av varandra medan de andra gånger utgjorde ... tja, något annat.

Det stora problemet var alltså att vi blev en helt isolerad ö inom hela skolväsendet, medan våra kompisar var rustade till tänderna när vi sedan kom in på gymnasiet.

Av anledningar som jag i dag har lite svårt att redogöra för så valde jag att gå tekniskt gymnasium. Kanske var det för att jag var en jävul på att rita ringar runt ankor och andra element som utgjorde en mängd?

Det finns en scen som aldrig lämnar min näthinna. Vi hade samlats i aulan alla vi som skulle ägna de följande åren till att utbilda oss till gymnasieingenjörer.

På scenen stod rektorn och ur innerfickan halade han upp ett föremål av vit plast.

– Det här kommer att bli ert viktigaste redskap under resten av era liv, förkunnade han.

Vi fåtaliga IMU-projektare rynkade förundrat på pannan medan våra algebrakunniga vänner tycktes vara väl införstådda i räknestickans förtjänster.

Det här var hösten 1970. Där och då var alltså just räknestickan det mest avgörande hjälpmedlet för den som studerade matte eller fysik.

Behöver jag tillägga att den examen jag sedan tog, efter sju sorger och åtta bedrövelser, mycket snart skulle bli lika användbar på arbetsmarknaden som en kurs i runristning.

Just när gymnasietidens sista vårtermin gick mot sitt slut hade en av våra lärare beställt och fått en fantastisk nyhet från USA.

En miniräknare. Eller mini och mini, förresten. Den var två decimeter lång och en och en halv bred.

Men till skillnad från en vanlig räknemaskin så kunde den beräkna sinus- och cosinusvärden. Vi finniga ingenjörsämnen suckade av hänförelse.

Vart vill jag då komma med denna drapa om nattstånden matematikundervisning?

I dag går eleverna nästan direkt på miniräknarna. De får inte ens utveckla den intellektuella spänst som krävs för att hantera en räknesticka ...

En brist som de förvisso kan leva vidare utan.

Men matematiken är som livet självt. Man måste fatta vad man håller på med, annars blir allt bara ett meningslöst skal.

Sedan min tid har nya pedagogiker passerat i en ändlös ström. Många av dem marginellt bättre än IMU-projektet. Men för att lära sig något som man kan ha nytta av i livet är jag rädd för att det är den hårda vägen som gäller.

Som att traggla på med algebra.