Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ralf Edström är orädd och helt tjafsbefriad

Folk kommer och går här i livet. Det kan gälla vänner men också sådana som liksom bara skött sitt jobb och därför blivit en väsentlig del av tillvaron.

Annons

Nyligen nåddes vi av ett besked som innebär att livet i fortsättningen blir fattigare och aldrig mera sig likt.

Jag vill därför ägna dagens krönika åt en homage till Ralf Edström.

Efter många år får Ralf nu kicken som bisittare och expertkommentator hos sportradion. Nu kanske någon med fog tycker att expertkommentatorer finns det tretton på dussinet av. Och det är ju sant. Men det finns bara en Ralf Edström.

Han har varit helt unik. De som går från spelare till att kommentera brukar regelmässigt vara hämmade när det gäller att kritisera gamla kompisar och kolleger.

Men inte Ralf. Han är fullständigt orädd och har inte ens dragit sig för att kritisera Zlatan när han tyckt att det varit motiverat. Bara det har gett honom en särställning inom svensk sportjournalistik.

Ralfs stora förtjänst är ändå hans glasklara blick för spelet och hans förmåga att enkelt och rakt förmedla det han tycker.

Sedan de kommersiella tv-kanalerna kommit in i bilden har också sättet att förmedla matcherna förändrats. Den som betalat dyra pengar för en sändningsrätt har onekligen ett intresse av att hissa en tillställning, om det så är en regelrätt skitmatch.

De kommersiella etermedierna har också känt ett behov att paketera sändningarna så att de känts nyskapande och fräscha. Ett tag fick vi hacka i oss ett gäng nördar med ingående kunskaper om de mest bisarra fotbollstrivia.

Det var kul ett tag.

På senare år har det funnits en våg av expertkommentatorer som kunnat rabbla upp varenda bänknötare i hela La Liga.

Mest påfrestande är nog ändå det fikonspråk som frodas i studiosnacken. För en tid sedan sa ett av de mer välbekanta tv-nyllena att en spelare "valt fel spelstation".

Så skulle aldrig Ralf säga. Han skulle i stället konstatera att det rörde sig om en dålig passning – vilket onekligen känns mer begripligt.

Ingen i branschen är mer public service än Ralf Edström. Han är helt tjafsbefriad och han säger kort och gott hur det ligger till – och som jag älskar det.

Grejen med den här kommentatorsstilen är att man samtidigt måste ha en gedigen blick och förståelse för spelet. Att vara så tvärsäker som Ralf vore ju annars väldigt illa.

Nu försvinner han alltså från sportradion och kanske blir det så att någon av de kommersiella bolag som jag här så surt baktalat, inser poängen med en sådan som Ralf.

Om Ralf nu i stället skulle försvinna in i glömskans garderob, finns det då ingen som kan axla hans roll som glasklar och chosefri analytiker?

Jo. Jag vill slå ett slag för Hanna Marklund. Hon är en taktiker och precis som maestro Ralf till synes helt ointresserad av att låta som om hon avlats fram på någon av fotbollsförbundets mest teoretiska tränarkurser.