Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rapport från en avskild plats som gud kanske inte glömde

Ofta står jag i köksfönstret, med hand-en sträckt mot skyn. Försöker få kontakt med cybervärlden. Men det är som att segla utan vind, mycket problematiskt. Efter grundlig granskning av stugans kvadratmeter är chanserna bäst där. Jag sträcker på handen och känner att jag befinner mig på en plats som gud glömde. Eller som 3G världen glömde, men det är väl idag samma sak?

Annons

För några år sedan köpte mina föräldrar en ny stuga. De var lyriska. De sa att fiskarna skulle vaka och kantarellerna krylla. Med Storsnasen runt knuten blev den lilla byn ett paradis på jorden. Själv var jag skeptisk, då jag har ett klent intresse för både fisk och svamp.

Jag sitter och tittar tomt på skärmen. Väntar på att fingrarna ska börja glöda över tangentbordet. De ligger döda som tio små korvar. Det är dags att knapra ihop veckans krönika. Men huvudet känns tomt. Har varit här i två veckor, i princip isolerad från omvärlden. Har inte ens läst en tidning. Det mest händelserika som har hänt här är den galna grannen som kör med skotern på vår mark. Jag spår en eventuell grannfejd, men inget krönike-material.

Jag inser att utan internet förändras min vardag och hela mitt liv. Det första jag gör en vanlig morgon hemma är att scrolla igenom nyhetsflödet på diverse sociala medier. Det är en blandning av överredigerade bilder och vitsiga statusar. Allt i ett försök att glamourisera sitt liv. Det är bilder från stränder, skidbackar och äventyr. Att efter det starta dagen känns lite extra tungt.

Jag har under julhelgen försökt genomskåda min familj. Kliar det inte i deras tumme också? I min fullständigt krampar det efter att få svepa över touchskärmen.

Men istället för att titta på Instagram försöker pappa lära mig namn på olika fjäll och sjöar. Tveksam om jag kommer ha mer nytta av det. Men jag har insett något mer. När hjärnan inte bombarderas av information finns det utrymme kvar till annat. Tid att lägga på sig själv, på en bok eller kanske det allra bästa, att umgås med sin familj. Utan appar, meddelande och mobilspel som stör.

Alla sociala medier bygger på ett bekräftelse- och kontrollbehov, och det verkar aldrig gå att mätta. För hur bra bild eller status du än lägger upp är det alltid någon som har varit på ett häftigare ställe, fångat en finare solnedgång eller träffat en coolare kändis.

Dessa är saker som man helst inte pratar om. Istället skyller vi på att vi lägger ut saker för vår egen skull och många andra bullshit ursäkter. Men om det skulle vara så undrar jag vart bilderna från det verkliga, vanliga livet är. På de brända pannkakorna, det fettiga håret och lördagskvällarna som måste spenderas åt plugg.

Kanske mina föräldrar gjorde ett kap ändå. Att köpa en stuga på en av de få platser i världen som fortfarande inte har 3G. I en by som tar 20 sekunder att åka igenom, utan affär eller ens en bensinmack. Kanske är det just vad vi behöver 2014 för att slita oss från våra appar och smartphones. Jag är inte vidare religiös av mig. Men om det finns en gud är det kanske just den här plats-en han inte glömde?

En enslig stuga – dit täckningen för 3G inte når – kan ge upphov till att lära sig något.