Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rättskipningen tillkommer staten allena

Knappast någonting kan vara värre än att få sitt barn mördat. Därför får också föräldrar till mördade barn en särställning bland brottsoffer och blir på köpet högvilt för de ständiga jägarna av nyheter och känslokickar: Kvällstidningarna.

Annons

2008 blev året då de efterlevande, och särskilt då mödrar till mördade flickor och unga kvinnor, blev näst intill huvudpersoner i referaten från ett par spektakulära mordrättegångar. Även statstelevisionens stora nyhetsprogram hakade på dramaturgin Förtvivlad moder möter känslolös mördare.

Visst kan den nyhetsvinkeln förklaras, och försvaras, med en humanistisk tanke: Det lidande som de nära anhöriga får utstå är så ohyggligt och så lätt att känna in sig i att det blir svårt att ifrågasätta greppet utan att framstå som hjärtlös. Dessutom finns det hos många svenskar en berättigad ilska över att brottsoffrens plågor länge kom på undantag i kriminalvårdsdebatten.
Men den mediedramaturgi som tenderar att göra rättegången till en uppgörelse mellan brottsoffer och gärningsman riskerar i förlängningen att ställa till problem för vårt rättssamhälle.

Hos oss är ju rättegången en process mellan lagens och rättens upprätthållare –staten – och gärningsmannen. Det är en av grundbultarna i vårt rättstänkande och oerhört viktig att slå vakt om. För alternativet förskräcker: Draget till sin yttersta konsekvens kan vi se det i Iran, där de efterlevande till en mördad har förbrytarens liv i sina händer.

Ett mindre dramatiskt men ändå avskräckande exempel är en del amerikanska delstater där anhörigas åsikter vägs in i påföljden. I Sverige har detta uppmärksammats genom att en svenska som suttit i fängelse i Kalifornien sedan 80-talet, då hennes pojkvän mördade en polis, gång på gång nekas att föras över till svenskt fängelse. Till stor del beroende på att de efterlevande säger nej.
Det är en naturlig reaktion att vilja hämnas på den som begått illdåd mot ens närmaste. Men hämnden tillkommer inte den enskilde: Om den allmänna opinionen fått styra påföljdssystemet hade vi nog haft kvar både galgbackar och stegel och hjul.

Tack och lov har vi kommit ifrån den samhälleliga brutalitet som fortfarande demonstreras i länder som Kina, Saudiarabien och USA när straff ska utmätas.
Justitieminister Beatrice Ask kan – tack och lov- inte påverka kvällstidningarnas sätt att hantera rättsfrågor. Däremot bör hon göra alldeles klart att domstolarna är ute på en farlig väg när man ger fritt fram för känslorna vid rättegångarna.

Sven-Olov Lööv