Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Recension av Sandbergs "Att föda ett barn"

Den stenhårda konkurrensen mellan tonårsflickor i stallet, och den hårda utstämplingen av en mamma som inte mår så bra alla dagar.

Annons

Det är ämnen som Kristina Sandberg, uppvuxen i Sundsvall, med säker känslighet gestaltat i sina första romaner.

Med ”Att föda ett barn” (Norstedts) anlägger hon ett större perspektiv, särskilt som den är första delen i en planerad trilogi om den unga Maj från Östersund.

Knappt 20-åriga Maj försöker länge hålla ihop relationen med den ombytlige Erik från Optand. När hon slutligen bryter upp råkar hon mest av misstag bli gravid med den 20 år äldre Tomas, son till en fabrikör i Örnsköldsvik.

Det blir hastigt arrangerat bröllop och plötsligt ska Maj inordna sig i den borgerliga fabrikörsmiljö där Tomas bor kvar i föräldrahuset mitt i stan, där hans änkemoder styr och ställer med järnhand.

Sävligt och närmast obarmhärtigt detaljerat, skildrar Kristina Sandberg den stackars Majs våndor och plågor för att manövrera i sin nya familj, särskilt som hon inte får några livstecken från sina egna föräldrar.

Materiellt får hon allt hon pekar på av Tomas. Men tomheten och tankarna på vad Erik skulle ha sagt gröper obönhörligt ur henne och den metod hon väljer för att hantera omgivningens förväntningar – verkliga eller inbillade – blir ett närmast maniskt städande.

Den oplanerade klassres- an försätter Maj i den ena besvärliga situationen efter den andra. Hon förmår inte känna någon glädje utan mals ned av rädsla för att inte duga eller att svärmor ska snörpa på munnen åt hennes halvkokta gädda.

Enda trösten blir några svägerskor som stöttar när vardagen inte riktigt blir så som hon velat hoppas på.

Det låga vardagstempot kan först kännas påfrestande långsamt och gnälligt, men är i själva verket bokens styrka.

Detaljerna i de små bestyren gör klassresenären Maj alltmer frustrerad –vad hon än företar sig kan det underkännas, ofta på slumpartade grunder. Makens alkoholvanor gör inte saken lättare.

Kristina Sandberg fortsätter att utforska den svenska modellen, med lyhörda och känsliga antenner pejlar hon in alla de små signaler som styr Majs tillvaro.

Det är övertygande gjort och även om också de kommande böckerna säkert blir runt 500 sidor vardera, kommer jag säkert att vilja läsa dem i botten.

Om historien bitvis hämtat näring från hennes mormors levnadsöde spelar ingen roll, hon har redan här pejlat in ett av dessa många svenska kvinnoöden på 1930- och 1940-talet, som visserligen är skildrade redan tidigare, men som här är fullt levande.

Det är styvt och läsvärt.

Annons