Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Recension: Maxvolym Motorhead

"Everything louder then everybody else" är namnet på Motörheads senaste liveplatta. Titeln är klockren.

Jag träffade ett gäng killar från Vilhelmina i lördags natt. De hade åkt över 20 mil för att lyssna på bandet. Det hade de inte behövt göra. Lemmy hördes nog dit bort ändå.

Ljudet är - för att inte överdriva - sanslöst och helt i paritet med trycket mot kravallstaketet.

Trots att jag besökte Hin Haleys spelning under Yran förra året har jag aldrig hört något liknande. Självklart skall engelsmännens brutala rock 'n' roll avnjutas högt, men i lördags blev det bara för mycket.

Inte blev det mycket bättre när något inte alltför klyftig människa i publiken försökte sänka Lemmy med en ölflaska.

– Who trew this?, frågade Lemmy publiken. Who's the fuckin' idiot that tried to blind me. Come backstage I fuckin' blind you.

Passande nog drar bandet igång Take the blame och allt är frid och fröjd. En stund i alla fall. Mitt i Metropolis flyger ytterligare ett föremål upp på scen och bandet säger god natt och kliver av. Trots att det bara är sjätte låten.

De kommer emellertid tillbaka. Och nu är Lemmy riktigt arg. Med all rätt.

– Ni är jättebra, säger Lemmy till publiken och fortsätter:

– Men någonstans där ute står det en idiot. Kommer det upp en sak till på scenen är det färdigspelat. Jag föddes inte in i rock' n' roll för 35 år sedan för att bli en måltavla.

Stämningen blir som alla förstår inte direkt gemytlig.

Bandet kan dock slutföra sin spelning utan ytterligare blessyrer.

Och när det gäller punkrock av bästa märke finns det ingen som slår Motörhead på fingrarna. Om någon skulle slå dem på fingrarna skulle det vara öronläkarna.