Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Recension: Tjärdalen

På scen: Amanda Björkman, Sonia Haga, Lisette Pagler, Nina Rudawski, Maria Salah, Elin Skarin och Paula Sundberg.
Musiker: Jonas Svennem, Sofia Högstadius, Henrik Nybom
Av: Sara Lidman
Dramatiker: Carl Åkerlund
Regi: Carolina Frände/Joakim Rindå
Scenografi och kostym: Jenny Kronberg

Sara Lidmans debutbok hyllades unisont och gjorde henne till en litteraturens superstjärna när den släpptes 1953. Sextiotre år senare är stora delar av innehållet i romanen fortfarande dagsaktuellt. Handlingen utspelar sig i den lilla byn Ecksträsk där en tjärdal som, dagen då den ska brännas, förstörs av outsidern Jonas. Det som sedan följer är en räcka händelser och människoöden som skulle kunna ske var som helst på jorden och behandlar allmänmänskliga frågor om skam, skuld och fattigdom kontra rikedom. Boken är delvis skriven på dialekt som också delvis följer med in på scenen i Carl Åkerlunds varsamma dramatisering.

Den första akten börjar med en fyllig karaktärspresentation av Sara Lidman själv, i Andrea Björkholms porträttlika gestaltning. Det behövs verkligen, för även om man läst boken innan så är första akten snårig att följa med i. Historien kommer inte riktigt fram i det höga tempot och det är tillfällen då replikerna inte hörs vilket försvårar förståelsen än mer. Tyvärr kommer inte heller den fina nyskrivna musiken helt till sin rätt då ljudbilden gör det svårt att höra flera av texterna. Det spretar och skriks lite väl mycket och jag ser ett flertal lämna salongen redan i paus, vilket är väldigt synd.

För i andra akten stramas allting åt och historien blir mycket tydligare och rakare att följa och då växer även kopplingen till nutiden. Då som nu tvingas bönder från sina gårdar på grund av dåliga mjölkpriser, då som nu är staden dit man ska längta och de som kommit sig iväg och studerat är lite mer värd än de som blivit kvar. Då som nu är det karlar som tar för mycket plats och kvinnor som är den trygga ryggraden, då som nu är byarna fulla av skvaller kring de lite udda existenserna. Det enda som egentligen inte stämmer överens är väl att kyrkan numera mist sin särställning som moraliskt rättesnöre för den stora allmänheten.

Ensemblen gör ett gediget jobb och spelglädjen, att tillsammans få berätta denna viktiga historia för oss här ikväll, riktigt lyser ur deras ögon. Det är ett djärvt val av det konstnärliga teamet att framföra denna klassiker på detta moderna och normbrytande sätt, vissa blir säkert provocerade men ännu fler blir kanske Lidman-frälsta och det är i så fall en seger så god som någon.