Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Regeringskrisens verkliga affischnamn är Stefan Löfven

Annons

Här var det livat, här var det glatt, här var det blommor i Jimmies hatt!

Så skulle man kunna skalda trots att Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson är sjukskriven för utbrändhet just nu, men utan hans idoga krattade i den parlamentariska manegen hade inte SD fått vare sig 12,9 procent i valet eller tillräckligt med mod i barm för att gå emot praxis, rösta på Alliansens budgetförslag och därmed fälla regeringen.

Och trots att SD har fler mandat i riksdagen än Folkpartiet och Centern tillsammans, kråmar sig C-ledaren Annie Lööf inför kamerorna på ett sätt som inte gärna kan tolkas på annat sätt än att hon gärna ser sig själv som Sveriges nästa statsminister.

Anna Kinberg Batra har visserligen ännu inte formellt valts till ny partiledare för Moderaterna, men blir det Alliansen som gör comeback misstänker jag att hon kommer att slita taktpinnen tämligen bryskt från Lööf. Den där mycket bestämda käklinjen tyder på det, liksom det hotfullt låga tonfall som hon vårdar så ömt.

Eller släpar man fram Fredrik Reinfeldt ur kulisserna? Chansen att den förre statsministern återvänder till Rosenbad får nog sägas vara extremt liten, eller som vetenskapen och forskarna brukar uttrycka det: ytterst ytte-pytte-pytte-liten.

Hur är det med Kristdemokraterna, förresten? Är det någon som hört ett pip från dem sedan söndagen 14 september lades till handlingarna? Och är det någon som egentligen bryr sig?

FP-ledaren Jan Björklund hoppar förmodligen jämfota vid tanken på att som utbildningsminister återigen myndigt få förklara att problemen i den svenska skolan beror på sosseflum, men orkar någon lyssna? I liberala kretsar är det många som tycker att Björklund passerat bäst före-datum för längesen.

Miljöpartiet, som gladde sig så åt att för första gången få sitta i en svensk regering, måste undra vad som hände. Knappt hade man lärt sig hitta i maktens korridorer innan det var dags att börja famla efter flyttkartongerna.

Och vänsterledaren Jonas Sjöstedt, mannen med riksdagens mjukaste och vänaste framtoning, nog gnuggar han händerna en aning åt det faktum att den regering som han själv inte fick sitta med i körde ned i diket så snabbt! Skadeglädjen är ju som vi alla vet den sanna glädjen, och på Helgeandsholmen kanske rentav den enda glädjen.

Men även om alla har stora roller att spela i detta mäktiga drama, måste man nog ändå tillstå att regeringskrisens verkliga affischnamn varken är Jimmie Åkesson eller Mattias Karlsson utan Stefan Löfven.

Socialdemokratins frälsare, den jordnäre Metallbasen från Ådalen som skulle räta upp det totalhavererade partibygge som Håkan Juholt rev med sig i fallet ("jag kallar det: social demokrati") var ingen politikens Harry Potter som med magiska krafter kunde förinta Voldemort Åkesson och göra Arbetarepartiet Socialdemokraterna till statsbärande igen.

Han var en fackföreningssnubbe som var känd som en skicklig förhandlare och en rejäl karl, ivrigt påhejad och framskjuten av män som glömt bort att de inte längre hade något att säga till om; Göran Persson, Stig Malm och Ingvar Carlsson.

I valet fick S 31,06 procent av rösterna. Fyra år tidigare blev resultatet 30,66, vilket ansågs som en katastrof och ledde till att Mona Sahlin motvilligt fick avgå. Vilket öde väntar en rejäl karl från Ådalen? Man reser knappast minnesmärken över någon som förknippas med förlusten av socialdemokratins adelsmärke – regeringsdugligheten.

Om det var rätt eller fel att utlysa nyval lär vi nu gå och älta ända fram till 22 mars.

Klart är att det är omöjligt att göra några jämförelser med förra gången det hände, 1958. Sverige var då ett land som höll på att förkorta arbetsveckan från 48 till 45 timmar (skulle vara klart 1960), i Stockholm började de första kvinnliga poliserna tjänstgöra och aga avskaffades i folkskolan.

S fick i extravalet 46,22 (!) procent av rösterna och statsministern hette Tage Erlander. Han satt 23 (!!) år på den posten.

De två mest överanvända orden dessa dagar är händer och ansvar. Alla säger sig sträcka ut sina händer åt alla möjliga håll, men ingen vill fatta dem. Få verkar dessutom ha fattat att händer har sträckts ut.

Ansvar säger sig samtliga partier ta men anklagar samtidigt alla andra för att inte göra det.

Visst påminner det en hel del om när man hoppade långhopprep i fjärde klass och någon plötsligt blev sur, slutade veva repet och stormade därifrån? "Nej, ska det vara så här då är jag inte med!"

Om drygt tre månader kan vi hamna i samma läge igen, om inte uppgörelser om nya spelregler kan träffas innan dess. Vi får hoppas att tomten lägger blocköverskridande paket under partiledarnas granar till jul.