Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Replik: "Det är en fråga om vilka som blir våra förebilder"

Marcus Persson skriver en ledare om moralpanik där han uppmanar oss att ägna oss åt riktiga problem (21/9). Lugnande nog, för oss båda, är det just det vi på Mentor Sverige gör.

Annons

Med "ett saknat orsakssamband" menar Marcus Persson att de cirka 11 000 ungdomar som sökt Paradise Hotel inte nödvändigtvis innebär ett bortfall från lärarutbildningen. Det tror inte vi heller. Vissa av de som söker till Paradise Hotel kan mycket väl även söka sig till lärarutbildningen, just nu eller senare i livet, och tvärtom.

Utan att haka upp oss på de numerära talen så finns det ändå något svindlande när siffrorna ställs i relation till varandra. Varför? Jo, det är en talande jämförelse för en tid då Paradise Hotel är bland de mest populära underhållningsserierna – och lärarutbildningen är en av de minst populära utbildningarna. Men bland de viktigaste. Det är inte en fråga om att Paradise Hotel är ett karriärval. Det är en fråga om vilka som blir våra förebilder.

När ungdomar vänder sig till oss på Mentor handlar det sällan om en felplacerad tatuering. Det handlar om föräldrar som inte har tid, lärare som inte orkar eller hinner lyssna och hjälpa. Marcus Persson frågar vad ett mentorskap är värt om man inte förstår den man lyssnar till? Ofta handlar det mer om att det faktiskt finns någon där, en vuxen som gör sitt absolut bästa för att lyssna utan att döma och i alla fall försöker att förstå.

Kalla det moralpanik om du vill, Marcus Persson, men att samhället inte lyckas attrahera fler människor till att verka i ungas närhet är ett riktigt problem.

Karin Jordås

generalsekreterare, Mentor Sverige

Politisk redaktör svarar: Förebilder är viktigt under ett barns uppväxt. Jag och Mentor Sverige delar den uppfattningen.

Mentor Sverige har därför en viktig uppgift i att erbjuda mentorskap till ungdomar som inte har förmånen att växa upp med naturliga förebilder.

Men moralpaniken över unga vuxnas deltagande i tv-jippon som Paradise hotel är att strida mot väderkvarnar. Säkert uppfattas deltagarna i dokusåpor som underhållande. Säkert hoppas de som söker till tv-programmen att själv få vara en underhållare av andra. Men förebilder? Nej.

En parallell kan dras till de obesvarade romanser som ständigt uppstår mellan tonåringar och artister. Lika obesvarad är relationen mellan publik och deltagare i dokusåpor. Underhållande men overklig.

Obesvarade relationer äger inte det inflytande över människors liv som Mentor Sverige tycks oroa sig över.

Mentor Sverige bör i stället ägna tid och kraft åt det man gör bäst: Förebyggande arbete mot drog- och våldsanvändning. Ett mentorskap som erbjuder alternativ till otrygg vuxenmiljö eller destruktiva vänskapsrelationer. Närvarande relationer har frivilligt eller ofrivilligt ett inflytande över barn och ungdomars uppväxt.

Paradise Hotel är inte en inkörsport till en destruktiv framtid. Trots dåtidens oro, kan vi i dag se att varken färg-tv eller jazzmusik hade det heller.