Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Revyn behöver en riktig dåre

Snyggt och elegant. Välspelat och välsjunget. Fyndiga idéer och upplägg. Men ändå ...

Annons

Det som är riktigt anslående med årets upplaga av Östersundsrevyn är dekoren. Här används olika bildskärmar som på ett effektfullt sätt ger revyn en spännande förnyelse.

Vad som också känns som en förnyelse är att unge Joakim Sundman får fronta genom hela första akten. Det här är andra året han är med och nu fungerar han närmast som en konferencier som styr det som utspelas på scenen.

Sedan är det en annan sak att han är så förbluffande lik en ung version av Janne Bengtsson i Lars Vegas trio. Fast det kan han ju inte rå för.

Första akten går annars lite så där. Fyndigaste numret är nog Centerpartiets kör som sjunger fram det nya partiprogrammet.

Andra akten är det mera drag i. Och säg den tillställning som inte Mats Hurtigs "hårding" kan få fart på. Och sedan radas de upp de som kan kallas Östersundsrevyns trumfess och paradnummer. Patrik Zackrisson levererade några halsbrytande nummer. En sanslös Britt Bohlin-imitation, till exempel.

Ett annat av andra aktens starkare nummer anspelar på Skånepolisens registrering av romer. Här handlade det om registrering av Alsénare och Krokomer, så numret kan möjligen vara lite svårsålt till andra revyer runt om i landet. Men det håller annars hög nationell klass.

Och för oss vänner av en enklare form av humor fanns förstås de klassiska jämtdamerna spelade av Zackrisson, Hurtig och Mats Eklund. Vad som utmärker den sketchen är att de törs gå för långt. Sanningen att säga på tok för långt för att det ska rymmas inom ramen för god smak och ton.

Men det är just det som gör numret så roligt.

I övrigt och på det stora hela känns det som att mycket inte riktigt går i mål i årets revy. Idéerna är det inget fel på och framförandet är rakt över ruggigt proffsigt.

För fattaren av denna recension, som vid det här laget sett nästan orimligt många revyuppsättningar, blir bilden allt klarare. Det är på något sätt som formerna och de dramaturgiska vändpunkterna känns igen och därför blir för förutsägbara. Poängerna blir i bästa fall till en axelryckning – utom vid några lysande undantag, bör understrykas.

Eftersom själva ramverket är så gediget som det faktiskt är tror jag att det bara handlar om att ensemblen behöver få in nytt blod. De som står där nu, exempelvis Patrik Zackrisson och Mats Eklund, har själva en gång haft den rollen att de klivit in och varit något nytt som sparkat liv i tillställningen.

Jag tror att vad Östersundsrevyn behöver är en riktig dåre. En som kan vända upp och ned på former som stelnat. Och som törs ge sig ut på slak lina och korsa gränser och måhända gå alldeles för långt.

Ty, gränsen mellan succé och ett likgiltigt "jasså" är i praktiken så hisnande tunn.