Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Richard Böhme: Brexit, vadan och varthän?

Brexit är snart ett obestridligt faktum. Vad det verkligen innebär finns det däremot gott utrymme att strida om.

I dag är det Brexitdagen. Eller egentligen Brexitafton. Vid midnatt kommer Storbritannien, som i en den internationella politikens Askungesaga, magiskt upphöra att vara ett medlemsland i EU och återgå till att vara en helt självständig pumpa (hur mycket liknelsen haltar återstår att se).

Fast, självständig och självständig, lämna och lämna, vad utträdet egentligen innebär är starten för att förhandla fram alla de avtal som ska reglera Storbritanniens och EU:s relationer med varandra.

Vän av ordning kanske nu undrar om det inte är det man hållit på med i tre och ett halvt år, och jo, det hade man ju kunnat hoppas på, men det här är så långt som vi kommit.

Fram till dess kvarstår britterna i både den EU:s inre marknad och tullunion, varför allt för de allra flesta även imorgon kommer kännas precis som vanligt.

Som med flera av historiens största händelser så märks inte Brexit av nämnvärt när det väl inträffar. För att använda en, förhoppningsvis, väl drastisk liknelse så var det som i historieböckerna blivit känt som Västroms fall bara en i raden av politiska kupper som inte påverkade någon romare nämnvärt, den där septemberdagen 476. Skillnaden är att vi redan vet att Brexit kommer att få långtgående konsekvenser, frågan är bara vilka.

Övergångsperioden är nu tänkt att vara året ut, men få tror att alla avtal kommer vara påskrivna i december. Det finns också möjligheter att förlänga övergångsperioden till och med senast 2022.

Förhandlingarna, som på allvar väntas ta fart i mars, har en lång rad knäckfrågor att lösa. Storbritanniens fortsatta efterlevnad av EU:s miljöskydd och arbetsmarknadsregler har fått stor uppmärksamhet men väl så viktiga är europeiska farhågor om att den brittiska staten ska börja ge ekonomiskt stöd till företag, brittiska och utländska som vill etablera sig i landet, vilket skulle skapa en orättvis konkurrenssituation gentemot europeiska företag

En annan, högst prosaisk fråga som förtjänar att tas på stort allvar är den om hur fisket ska regleras.

Allt detta, ehuru knepigt, går det ändå att föreställa sig genomförbara lösningar på. Detta är tyvärr mer än vad som kan sägas om den fråga som förföljt Brexits från dag ett, den irländska gränsen.

Problemet med den irländska gränsen är inte bara stort, det var också fullständigt förutsägbart. Det säger en del om hur starka de känslor det var som drev britterna att rösta för ett utträda, att man valde att blunda för ett problem som alla visste skulle bli enormt.

Problemet är att gränsen är öppen, och att alla vill ha den ska förbli det. Den öppna gränsen mellan Nordirland och republiken Irland var en del av fredsuppgörelsen 1998, som skulle sätta stopp för ”The Troubles” en trettioårig period som bäst kan beskrivas som ett lågintensivt och inbördeskrig mellan katolska nationalister och protestantiska unionister.

Storbritannien är alltså, rent geopolitiskt, det land som är sämst lämpat för att lämna EU.

En hård gräns till lands skulle nationalister aldrig acceptera, eftersom det skulle skära av dem från Irland, medan en till havs mellan Nordirland och resten av Storbritannien, är omöjlig för unionisterna eftersom de då skulle bli separerade från reste av Storbritannien.

Storbritannien är alltså, rent geopolitiskt, det land som är sämst lämpat för att lämna EU. Något västromerskt fall är nu inte att vänta, men vad som är, det vet ingen, och ingen kommer att vara klokare imorgon.