Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Richard Böhme: Dörrmatta eller spikmatta?

Annons

”Det finns ett papper ni aldrig kommer att få se”. Det var Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedts besked på en presskonferens den 16 januari. Sverige var till slut på väg att få en regering och frågan var hur Vänsterpartiet skulle ställa sig till den. Deras stöd, eller i varje fall deras tolerans skull krävas för att nya regeringskonstellationen skulle accepteras.

Detta var nu inget man helt kunde ta för givet. Ett uttryckligt mål med Januariöverenskommelsen, avtalet mellan regeringspartierna och Centerpartiet och Liberalerna, var just att utestänga Vänsterpartiet från all typ av inflytande.

Samtidigt beräknades Sjöstedts manöverutrymme vara begränsat. All övrig opposition befinner sig till höger om regeringen och oavsett hur många ”nyliberala” reformer Liberalerna och Centerpartiet tvingar igenom skulle alternativet ur ett vänsterperspektiv alltid vara värre.

Ja, vad skulle Vänstern göra, väcka frågan om misstroendeförklaring? Dra den om Rödluvan också.

Därför kunde både C och L ta det hemliga pappret med ro. Liberalernas dåvarande partiledare Jan Björklund skrattade gott åt möjligheten och Centerpartiets dåvarande landsbygdspolitiske talesperson Eskil Erlandsson avfärdade alla vänsterhot med att ” om de som är i ren opposition nu ska förenas så måste ju Jonas Sjöstedt gå ihop med Jimmie Åkesson och SD. Och det är närmast utopiskt att tro att de skulle göra”.

Ja, vad skulle Vänstern göra, väcka frågan om misstroendeförklaring? Dra den om Rödluvan också.

Regeringen verkade alltså sitta i tämligen orubbat bo, sådant det nu var. Det verkade också bli ett motigt år för svensk vänster. Opinionssiffrorna steg inte så mycket som de borde, och allt fler började nog undra om det inte låg något i det från borgerligt håll riktade, hånfulla epitetet; vem vill rösta på en dörrmatta? Regeringen och C och kan ju bekvämt gå både fram och tillbaka över den och Magdalena Andersson leverera budgetar så högervridna att hon själ uppenbart inte gillar dem.

Också internt var inte heller allting i sin ordning. Efter sommaren kom beskedet att den stridbare riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh, på mycket lösa grunder, uteslutits ur partiet. Hon hade redan tidigare vittnat om hur hon känt sig motarbetad och utfryst av partiledningen. Hennes arbete mot och rättframhet kring hedersvåld hade alltid varit en källa till stor obekvämhet. Hon åtnjöt däremot stor respekt bland många politiska motståndare.

Men så, när höstmörkret så sänkt sig och året gjorde sig redo för att läggas till handlingarna så hände det något. Något utopiskt.

Det verkade het enkelt som om alla fullständigt underskattat vad blandningen av ett försmått Vänsterparti, hämndlystna Moderater och Sverigedemokrater vars inställning till regeringen inte är mer komplicerad än ”vi fäller alla statsråd vi kan”, egentligen ville innebära. Innan någon visste hur det egentligen gått till hade Eva Nordmark (S) varit nära att bli den förste minister mot vilken riksdagen förklarat sitt misstroende och regeringen behövt backa angående reformeringen av Arbetsförmedlingen.

Dörrmattan hade blivit en spikmatta.