Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Richard Böhme: Hur många segrar överlever S?

Annons

Det kunde trots allt ha varit värre. Runt omkring i Europa rämnar det ena socialdemokratiska partiet efter det andra. I Nederländerna lyckades det socialdemokratiska partiet, efter att tidigare varit ett av de stora, statsbärande partierna, bara skrapa ihop 5,7 procent i det senaste valet. I Frankrike landade socialistpartiets presidentkandidat Benoît Hamon på en föga smickrande femteplats i presidentvalet 2017, och i valet till nationalförsamlingen senare samma år fick partiet se sitt stöd nästan utraderat, när man backade med 250 mandat.

De tyska socialdemokraterna gjorde samma år sitt sämsta val sedan andra världskriget och partiets nya ledare Andrea Nahles, avstod från att sitta i en koalitionsregering för att kunna fokusera på att få partiet på fötter. I Storbritannien är Labourpartiet, som länge framhölls som lysande undantag från trenden, efter Brexitinfekterat valnederlag med en kontroversiell och polariserande partiledare, nära på att implodera.

I Sverige däremot regerar Socialdemokraterna, precis som vanligt. Fast, inte precis som vanligt, inte här heller. Partiet har inte ökat i ett riksdagsval sedan 2002, och fjolårets valresultat var det sämsta sedan, ja, någonsin.

I statsvetenskapliga, och då speciellt borgerliga sådana, kretsar talar man ibland om den socialdemokratiska hegemonin. Begreppet beskriver den särställning och den dominans som socialdemokratin innehavt i Sverige under merparten av 1900-talet. Ordet kommer från grekiskans hegemonia, som betyder just överhöghet.

Ordet ger onekligen också nästa majestätiska associationer, Alexander den store var till exempel hegemon över det Korintiska förbundet.

Om det är i sådana termer man definierar den socialdemokratiska maktställningen, då är den definitivt bruten. Tiden då man kunde samla hälften av rösterna är sedan länge ett minne blott. Nu är man utelämnad åt en brokig skara stödpartier för att kunna säkra regeringsmakten. Januariöverenskommelsen garanterade Socialdemokraterna statsministerposten, men på villkoret att man genomför en omfattande liberal reformpolitik, samtidigt som man måste inhämta Vänsterpartiets stöd. Hur bra det går har hösten visat med all önskvärd tydlighet.

Stefan Löfven förblev statsminister, men någon landsfader har han ännu inte upphöjts till. Istället dras han med mycket låga förtroendesiffror, lägre än både Jimmie Åkesson (SD) och Ebba Busch Thor.

Dessutom så är det den traditionellt trognaste väljarbasen som vittrar sönder.

Han, som den förhandlingens och samförståndets man är, borde vara bättre lämpad än många att styra en sådan kompromissregering. Att han inte åtnjuter högre förtroende visar vilket vanskligt projekt det är.

Dessutom så är det den traditionellt trognaste väljarbasen som vittrar sönder. Bland LO-kollektivets män är nu Sverigedemokraterna största parti.

så vann regeringsmakten, den här gången också. Om det var pyrrhusseger återstår att se, men om Skandinavien ska bli socialdemokratins sista bastion, ja då måste man bryta utvecklingen här och nu.