Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Richard Böhme: Kan SD bli för stora?

Annons

Om Sverigedemokraterna skulle sägas lida av någonting just nu så skulle det vara växtvärk. I ett antal opinionsundersökningar är de näst största eller till och med det största partiet. Jimmie Åkesson är därtill en av de partiledare som får högst förtroendesiffror (den andra är Ebba Busch Thor (KD)).

Även om SD fortfarande är lika utestängda från politiskt inflytande som de alltid har varit, ett tydligt mål med januariöverenskommelsen, så börjar det så sakteliga röra på sig där också. Den symboliska lunchen med Ebba Busch Thor under Almedalsveckan och nu senast mötet med Ulf Kristersson (M) tas av många som intäkt för att det ”konservativa blocket” snart verkligen är ett faktum.

Detta har naturligtvis länge varit SD:s mål och Åkesson har tagit varje tillfälle i akt att lansera den nya konstellationen och ställa den i kontrast mot ”de vänsterliberala partierna”. Den enda som varit lika entusiastisk att sprida budskapet om detta nya block har varit Stefan Löven (S). Gång efter annan har han gladeligen bekräftat Åkessons bild av hur det nya politiska landskapet ser ut.

Att också Löfven skulle vara intresserad av att bilda denna nya, politiska sammanslutning verkar naturligtvis helt kontraintuitivt. M, KD och SD har i flera mätningar inte varit så långt bort från egen majoritet.

Men med Moderaterna i formellt samarbete med Sverigedemokraterna skulle man kunna damma av en av socialdemokratins retoriska favoritfigurer; högerspöket. Sedan Reinfeldts dagar har Moderaterna inte varit lika lätta att demonisera, trots ivriga försök, ”det nya, kalla Sverige” och allt vad det var. Ett samarbete mellan M och SD skulle alltså kunna vara precis vad doktorn ordinerat.

Detta behöver naturligtvis inte SD bry sig om. De fortsätter att växa och det är S som blöder väljare till dem i en forsande takt. Detta, att SD håller på att bli största parti inom LO-kollektivet sker alltså trots att partiet nu är inne i en högersväng.

Här finns möjligen en potentiell friktionsyta. Sverigedemokraterna har på kort tid gått från att vara ett litet protestparti till att nu kunna vara ett av de största. Väljarstödet har öka nästan lavinartat, men det betyder också att man har fler väljargrupper att tillgodose. Kommer det i all framtid att vara problemfritt att förespråka värdekonservatism när en stor del av väljarna kommer från vänster? Andra, speciellt på landsbygden har nästan en libertariansk inställning till vad staten ska göra, och framför allt inte göra. Hur rimmar det med en från överheten given samhörighet som alla ska inordna sig i?

Detta är nu ett problem först på sikt. Partiet är mycket toppstyrt och interndebatten är, av partistämman att döma, framför allt foglig; och så länge frågan om invandring är så överordnad så skyler den andra eventuella konflikter.

Partistämman vittnade också något annat talande. På flera punkter slipade SD ner tidigare hårda kanter. Man ställer sig nu bakom gällande abortlagstiftning och är för att samkönade par ska få adoptera. I Sverige måste även populister söka sig åt mitten.