Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Richard Böhme: Ljuset är alltjämt en välkommen nyhet

Att ljusare dagar fortfarande kan anses vara en nyhet säger en del om vår långa historia med det nordiska ljuset, och mörkret.

Det nordiska ljuset är speciellt. Många konstnärer har inspirerats av den lågt stående solen och de långa gryningarna och skymningarna. Inbjudande, trolskt, ibland kyligt och vackert vemodigt, och kanske framför allt, ojämnt fördelat över året.

Den nordiska inställningen till ljuset är också speciell, vilket inte är så förvånande. Klamrar man sig fast vid polcirkelns kant så kommer ljuset, och oundvikligen mörkret få en stor inverkan på tillvaron.

Det är nog det som ligger till grund för att SVT:s Rapport kan ha ett helt nyhetsinslag som endast tar upp tar upp det faktum att dagarna nu blir längre och blir det fortare.

Såhär en månad efter vintersolståndet går vi mot ljusare tider och längst upp i norr gör vi det med hela tio minuter om dagen.

På våra nordliga breddgrader upplever vi faktiskt bland den största ljusvariation på hela jorden. Att det satt spår i vår kultur är inte så märkligt. Även om vi nuförtiden har allt artificiellt ljus vi behöver och om vi vill kan förlänga dagen till hela dygnet, så påverkas vi av årstidsfasernas ljusväxling. Att många blir nedstämda på hösten är välbekant och höstdepression ett vedertaget uttryck, men för vissa blir tvärtom vårljuset, i all sin prakt, för mycket, och de drabbas i stället av nedstämdhet på våren. För andra innebär de ljusare dagarna en verklig eufori, ett riktigt ”ljusrus”.

Att ljuset och mörkret fortfarande kan spela så stor roll i våra liv ger en fingervisning om hur det var förr, när vi var betydligt mer utelämnade åt väder och vind och årstidernas nycker.

Ännu finns det de som minns ett Sverige där elektricitet inte var en självklarhet för alla

Få som tillbringar sina liv i städer upplever nuförtiden verkligt mörker. Ute på landet finns det däremot fortfarande gott om det, även om vi för det mesta kan skyla oss ifrån det även där. Med belysningens hjälp han vi arbeta, läsa, eller egentligen göra vad helst som faller oss in, när det faller oss in.

Denna självklarhet är egentligen relativt ung. Ännu finns det de som minns ett Sverige där elektricitet inte var en självklarhet för alla. Även om elektrifieringen tar sin början redan vid förra sekelskiftet, och på landsbygden får fart på allvar under mellankrigstiden var det först på 1960-talet som elektrifieringen av Sverige räknades som slutförd.

Glödlampan innebar naturligtvis den största belysningsförändringen, men även dess föregångare var för sin samtid stora och viktiga steg ut ur mörkret. Fotogenlampan innebar en smärre belysningsrevolution, dels för att den lyste klarare än tidigare oljelampor men också för att fotogenet var så billigt att den kunde bli var mans egendom.

Före den utgjorde stearinljusets intåg i början av 1800-talet en klar förbättring av ljussituationen. Innan dess gjordes de flesta ljusen av talg, som har den beklagliga egenskapen att om rumstemperaturen blir för hög så börjar ljuset att sloka.

Längre tillbaka var de allra flesta utelämnade åt den öppna spisen som den huvudsakliga ljuskällan. Vintern innebar alltså ett närmast förlamande mörker där dygnet bjöd på en fem-sex timmar som var ljusa nog föra att lyckas utföra någon typ av precisionsarbete, för att inte tala om att läsa.

Inte undra på att vi fortfarande gör en stor sak av att ljuset kommer tillbaka.