Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Richard Böhme: Måttligt jubel till överenskommelsens ettårsdag

Ett år har gått sen vi till sist fick en regering. Det året har ställt många gamla sanningar på ända och lärt oss att ta mycket lite för givet.

Annons

Januariöverenskommelsen har just firat sin ettårsdag. Hur många det är som verkligen firar jubilaren kan man däremot fråga sig. I en sympatiundersökning som Novus genomfört för SVT:s räkning svarar 59 procent att den politik som förs till följd av januariöverenskommelsen är ganska eller mycket dålig. Det kanske inte låter så farligt, med tanke på att S, MP, C och L tillsammans bara samlar knappt 48 procent av stödet i riksdagen. Vad som är värre är däremot att bara 11 procent tycker att den förda politiken är bra eller mycket bra. 11 procent.

Inte ens bland Socialdemokraternas egna väljare är stödet särskilt stort. Trots att partiet innehar statsministerposten är det mindre än en fjärdedel som tycker att regeringens politik är bra. 42 procent tycker att det är direkt dåligt. Bland LO-väljare är det över hälften som ogillar politiken.

Centerpartiets och Liberalernas sympatisörer är de som är minst missnöjda med avtalet. Det är inte förvånande. Partierna beskrivs ofta som överenskommelsens vinnare och det 73-punktprogram som den grundar sig på innehåller flera förslag som det för ett drygt år sedan skulle varit nästan omöjligt att föreställa sig som delar av en socialdemokratisk regerings politik.

Häri ligger naturligtvis förklaringen till S-väljarnas stora skepsis. Visst behöll partiet regeringsmakten och, kanske nästan lika viktigt, man splittrade Alliansen. Att säkra maktinnehavet och de facto undanröja oppositionens regeringsalternativ låter naturligtvis som något de egna sympatisörerna borde jubla över. Men när den regeringsmakt som ska utövas innebär slopad värnskatt, friare hyressättning och ändrade turordningsregler på arbetsmarknaden, ja då är det förståeligt att även inbitna socialdemokrater börjar fråga sig själva om statsministerposten är värd vilket pris som helst.

Att däremot utnämna C och L till regeringskonstellationens obestridliga vinnare kan också vara förhastat. Planen har nämligen inte helt och hållet gott i lås. Den nämnda värnskatten slopades visserligen med buller och bång, men när det kom till att reformera Arbetsförmedlingen, där tog det stopp. Att vänsterpartiet skulle kunna tänkas samarbeta med moderater, kristdemokrater och till och med sverigedemokrater verkade för ett år sedan lika osannolikt som att en socialdemokratisk regering skull driva en ekonomisk politik som var liberalare än Alliansregeringens; med anda ord är det nu en högst påtaglig realitet. Regeringen riskerar nu att hamna i en kniptångsmanöver som det hela tiden funnits mandat för men som man valt att önsketänka bort.

Av de borgerliga partierna har C ofta framstått som den mer entusiastiska försvararen överenskommelsen. Opinionssiffrorna pekar också på att partiet inte mår dåligt av samarbetet medan L är på tämligen ovänlig fot med kamrat 4 procent. Detta är möjligen inte hela sanningen.

Just Centerns entusiasm inför överenskommelsen i kombination med att de spelat med så öppna kort vad gäller att de anser allt stöd från SD otänkbart, sätter dem i ett mindre fördelaktigt läge. Vänsterpartiet torde ganska riskfritt kunna fortsätta att skjuta ned C:s förslag utan att verkligen riskera att fälla regeringen. För vad Jonas Sjöstedt (V) än säger vore ett av Vänsterpartiet framtvingat nyval ändå osannolikt. Vilket alltså nuförtiden betyder att det inte kan uteslutas.