Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Richard Böhme: På tro och loven - på gymmet och i plenisalen

Det är inte bara nyårslöften som ska hållas. Att stå vid sitt ord är alltjämt viktigt, i vardag som i politik.

Såhär i januari brukar gym och träningsanläggningar vara extra välbesökta. Till viss del har det säkert att göra med att många tycker att julmaten satt sina spår men oftast handlar det också om en annan typ av måluppfyllelse, infriandet av nyårslöftet.

Bland mer rutinerade skrotlyftare brukar det klagas och grymtas en hel del över att det plötsligt blir väsentligt trängre vid vikterna. De nya besökarna anses kanske heller inte ha samma förståelse för gymmets olika seder och bruk. Men, det brukar röra sig om en, förvisso årlig, men tillfällig företeelse. När februari nalkas är antalet gymbesökare tillbaka på årsmedel, så är i alla fall den gängse bilden.

Löften är nu till för att hållas, om vissa nu bara till februari. Att nyår blivit ett tillfälle att avge dem är inte heller så konstigt. Årsslut blir oundvikligen lite av bokslut. Det gamla ska ringas ut och det nya ringas in och när den personliga årsredovisningens granskas är det naturligt att det för de flesta finns rum för ett par förändringar.

Den moderna seden med nyårslöften härstammar antagligen från USA och i Sverige är den fullt klart ett 1900-talsfenomen. Löften och eder kopplade till årets slut eller början har däremot avlagts i flera olika kulturer.

Trots bilden av det mycket tillfälliga löftesuppfyllandet hos gymbesökarna i januari så finns det studier som hävdar att beslut som tas som just nyårslöften har mycket större chans att uppfyllas än för de som tas vid någon annan tidpunkt på året. Löftet skulle alltså väga tyngre än ett vanligt beslut, även om det bara är något man lovat sig själv.

Att ett löfte ändå betyder något är förstås betryggande. Att stå vid sitt ord betraktas alltjämt som kännetecknet för en hederlig människa och löftesbrott betraktas som något mycket förkastligt.

Politiskt så har alltid löftet spelat stor roll. I ett illitterat samhälle utan skrivna kontrakt var det helt enkelt det enda som fanns för att sluta fördrag och överenskommelser. Man var verkligen sitt ord.

Även Idag är just löftesbrott något man gärna anklagar politiker i allmänhet och politiska motståndare i synnerhet för. I ljuset av januariöverenskommelsen tolkades Annie Lööfs famösa uttalande från 2013, det om att hellre äta upp sin högra sko än att bli stödhjul åt Socialdemokraterna av vissa, framför allt Moderata Ungdomsförbundet, som ett löftesbrott av värsta sort.

Strax innan jul spelades Ulf Kristerssons påstådda löftesbrott mot författaren och förintelseöverlevaren Héde Fried upp mycket stort av hans politiska motståndare. Det gick så långt så att Statsminister Stefan Löfven själv kallade det ”bottenlöst omoraliskt”.

Vad som egentligen hade sagts var det inte lik noga med, anklagelsen om att brutit sitt ord var så stark att det inte gick att avstå från den.

Å andra sidan värjer sig ibland politiker genom att vara försiktiga i överkant. Ingela Thaléns (S) nu bevingade ord ”det är ett löfte att det är en målsättning som vi lovar att ha som mål att arbeta för” är ett exempel på när det nog varit bättre att inte göra några utfästelser alls.

För till sist så står sig den gamla regeln, både vad gäller politiken och den egna träningen, att inte lova vad du inte kan hålla.