Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Riddar Örjan och mellanchefens förbannelse

Det är ett helvete att vara mellanchef.

Man lämnar kompisgänget för en ensam tillvaro där man aldrig kan bli älskad av alla samtidigt. Gör man som de gamla polarna vill blir storchefen missnöjd och gör man som storchefen vill, ja då blir de gamla polarna tysta när man kommer in i fikarummet.

En som visste hur det här kändes var Hackåsbon Örjan Karlsson, som ena stunden gick runt på tunet med ett grässtrå i mungipan och andra stunden befann sig i en maktkamp mellan kungar.

Det här var på 1400-talet då både Jämtland och Tröndelag tillhörde Danmark, vilket den svenske kungen, Karl Knutsson Bonde, tyckte var onödigt.

Så kung Karl drog på sig stövlarna en vacker dag och tågade mot Trondheim, där han visste att han var poppis, och längs vägen gjorde han vad han kunde för att rekrytera lokala anhängare.

Örjan Karlsson var en av de som plötsligt fann sig på en häst ridande mot kusten. Och dagen efter att trönderna hade välkomnat Karl och krönt honom till sin nya kung så vaknade Hackåsbon inte bara som svensk hövitsman över Jämtland och Härjedalen, utan även som nydubbad riddare med vapensköld och allt.

Det måste ha varit omtumlande dagar där i Trondheim och Örjan måste ha känt samma slags febrila lyckorus som vilken it-konsult eller vilket butiksbiträde som helst som just har fått ett fett lönepåslag och ansvar för en hel avdelning.

I en hel vecka varade lyckan eftersom kungen stannade till i Hackås på hemvägen, men sedan blev det med honom som det blir med it-konsulterna.

För när kungen drog vidare så stod Örjan kvar där, i en by som såg på honom med nya och inte rakt igenom kärvänliga ögon.

Sedan började omorganisationen han hade blivit rekryterad för.

Först blev han satt på att tvinga Jämtland och Härjedalen att betala skatt till Stockholm istället för Köpenhamn. Sen började han attackera den danske kungens styrkor på andra sidan fjällkedjan, dels på kung Karls order men också på eget initiativ eftersom det gäller att visa framfötterna när man väl har fått förtroendet.

Det här var ett farligt, ensamt och framförallt otacksamt jobb. För det var ju inte så att folk uppskattade det här, eller att kungen skickade styrkekramar från sitt slott varje gång Örjan riskerade livet för hans skull. Nej han skickade inte ens tillräckliga resurser för att göra jobbet.

Därför måste det ha känts otroligt skönt för Örjan när kungen hörde av sig efter sju år och bad honom skynda sig ner till Stockholm. Och den ljuvliga känslan från Trondheim måste än en gång ha gjort sig påmind när kungen på stående fot utnämnde honom till ny befälhavare över det kungliga slottet. Om än blandad med lite förvirring eftersom han ju redan hade fullt upp.

Kanske undrade han också vad det var för resa kungen packade för, varför han svettades och pratade så fort.

Kungen hann knappt hoppa i en båt och dra innan den danske kungen dök upp där, sa att Sverige var hans nu och slängde Örjan i finkan.

Att vara personal är rätt soft och att vara stor chef måste vara toppen. Men att vara mellanchef är ett helvete.

Ställd inför en situation där undersåtarna tyckte att han sög och chefen flytt hade Örjan tre alternativ att välja på när han släpptes ut igen.

1. Fortsätta jobba för bortsprungne chefen.

2. Byta arbetsgivare och hoppas på en ny chefspost.

3. Säga fuck it och åka hem.

Örjan valde nr 1 och åkte i finkan igen.

Sedan valde han nr 3.

För det må vara ett helvete att vara mellanchef, men man ska komma ihåg att man inte alltid måste vara arbetsledare bara för att man en gång har blivit det.

Man ska också vara medveten att det som är bäst för arbetsgivaren inte nödvändigtvis är det som är bäst för en själv och det man uppskattar i livet, och det är lika sant nu som det var för 600 år sedan.

För visst kan man kanske bli lycklig av att slita hårt under otacksamma premisser om man tror på sin sak och är förvissad om att det kommer att resultera i något behagligt i framtiden.

Men man kan också bli lycklig av att säga – fuck it, nu drar jag hem till Hackås.

Och det är vad man blir lycklig av som borde räknas.

-

Här har ni ett litet urval av Marcus Berglunds tidigare krönikor:

Om svenskhet: Svenskheten – en jämställd hederskultur?

Om jamska: Fyra förklaringar till att vi jämtar kan verka trögtänkta.

Om humor: Konsten att vara djupt oenig utan att bli osams.

Om demokrati: Vad skulle hända om vi börjar rösta som på 1800-talet?

Om medmänskighet: Konsten att inte bli ihågkommen som ett episkt rövhål.

Om HBTQ-historia: Östersundaren som förändrade världen och glömdes bort och Fyra nyanser av manlighet.

Om politik: Velpottornas revansch.

Om ungdomen: Mitt enda råd till ungdomen.

Om Norrland: Aftonbladets tre Norrlandsresor och Norrland och vredens druvor.

Marcus Berglund 063-16 16 17 marcus.berglund@mittmedia.se