Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Rosenfeldts nya löser mordfall vid Sylarna

Handlingen öppnar med ett kallblodigt mord någonstans i trakten av Sylarna och Blåhammaren, en ren avrättning.

Bara några scener därefter växer kriminalfallet dramatiskt när två väninnor på vandring hittar kropparna efter sex mördade människor intill en porlande bäck i samma fjällområde.

– Men vi undviker explicita blodigheter. Våra böcker är inte alls lika våldsamma som det flera kollegor i branschen skriver.

Är du lite blödig?

– Tvärtom, jag är nog den mer hårdkokte av oss båda.

Vi står invid en annan porlande bäck med radio- och tv-profilen Hans Rosenfeldt, 48 år, som tillsammans med kollegan Michael Hjorth sedan några år är författare till en planerad serie om fem böcker med kriminalpsykologen Sebastian Bergman i centrum.

Den tredje utkommer nästa måndag, 29 oktober, men redan i går var Hans Rosenfeldt i Östersund för att signera "Fjällgraven" (Norstedts).

Och för den som eventuellt känner igen rollfiguren Sebastian Bergman, så spelas han av östersundaren Rolf Lassgård i den tudelade tv-serien "Den fördömde" (2010) som i sin tur bygger på de båda första böckerna i serien – "Det fördolda" (2010) och "Lärjungen" (2011):

– Ursprungligen ville vi skriva en tv-serie till Rolf Lassgård eftersom han önskat att få göra annat än ganska gemytliga figurer som Wallander. Vår uttalade ambition var alltså att göra en osympatisk huvudperson.

Men beskeden om den eventuella tv-produktionen dröjde, så Hjort och Rosenfeldt skrev om sitt manus till två böcker, varpå det trots allt blev klartecken för en tv-serie också. Och nu kommer tredje boken.

– Vi har gjort upp om att skriva fem böcker, så får vi se om vi är sugna på fler därefter. Men plotten till den fjärde är klar och ämnet till dem femte har vi bestämt.

Så ni skriver redan på fyran för fullt?

– Vi borde skriva på den för fullt. Men tiden är det om saknas oss mest av allt, ler Hans Rosenfeldt.

Och är du möjligen en ivrig fjällvandrare som fick idén till mordplatsen vid en tur i Jämtlandstriangeln?

– Ivrig är kanske att ta i. Men mina föräldrar gick gärna i fjällen och jag har gått triangeln fyra–fem gånger. När min svåger fyllde 50 fick han en vandring där av mig i present och jag har hämtat en av de inledande scenerna därifrån.

Boktitelns fjällgrav med sex nedgrävda lik upptäcks av en slump då två väninnor nästan kommit fram till Blåhammaren då de plötsligt inser att de bokat övernattningen på Sylarna. Så de tvingas ta en genväg över fjället:

– Jag gjorde exakt det misstaget med svågern och han blev ungefär lika glad som väninnan i boken, det vill säga inte alls, så just den scenen har jag själv befunnit mig i, säger Hans och skrattar.

Hans Rosenfeldt växte upp i Borås och var på 1980- talet med i Nationalteatern ett antal år:

– Jag började som skådis, men kollegorna konstaterade att andra gjorde det jobbet bättre, så jag fick allt fler uppgifter utanför scenen, minns han.

I stället inledde den långe (206 centimeter) och glatt talföre västgöten en karriär som manusförfattare till publiksuccéer som "Tre Kronor", "Rederiet", "Hassel", "Reuter & Skoog", olika Wallanderfilmer och nu senast "Bron". Han har således gedigen erfarenhet av att skriva tv-dramatik.

I förbifarten har han varit nöjeschef på SVT (2003 –2005), programledare för lördagsunderhållningen "Dubbat", tävlat med Jessika Gedin i "På spåret" (2008-2009), medverkat i "Parlamentet" och är ständig segrare i radions tungvrickande "På Minuten".

Så hur går det till när två personer skriver på samma bok?

– Vi gör en minutiös genomgång av handlingen, då behövs massvis av post-it-lappar, sedan går vi hem och skriver varsina kapitel innan vi ses igen. I huvudsak är det jag som sedan syr ihop alla skarvar mellan våra bidrag och går igenom språket så det blir hyfsat enhetligt.

Förutom polisarbetet är det påfallande mycket relationer i boken, utredarna och deras olika mer eller mindre trassliga förhållanden tar stor plats?

– Micke sköter relationerna, jag har hand om dialogen. Strängt taget skulle jag nog kunna skriva en bok bara med dialog. Men jag är mera noga med att plotten ska hålla, att själva historien är rimlig och håller ihop, det är väldigt viktigt för mig.

– Man kan lugnt säga att jag är ett kontrollfreak, jag vill ha koll hela vägen, vilket inte är lika viktigt för Micke, haha.

Och i grunden handlar boken om samhällsproblem, förutom polisernas privata relationer?

– Vi har väl inte ett lika politiskt budskap som Sjöwall-Wahlöö, men visst väver vi in aktuella ämnen. I de båda första var det ett familjedrama och en seriemördare, idéer till den tredje kommer från de båda männen som utvisades till Egypten och annat aktuellt.

Men Sebastian Bergman är inte nedgången som exempelvis Wallander?

– Han är inte alkoholiserad, men är sexmissbrukare, så nog har han en problematik. Och självklart vill vi att karaktärerna ska utvecklas, att något händer med dem. Dessutom känner vi oss helt fria att fokusera på olika personer, Sebastian måste inte vara huvudperson i alla böckerna.

Så varför vill svenskarna läsa så mycket om brott och särskilt mord?

– Det har alltid funnits i allt berättande – mänskliga svagheter, stor dramatik. Polisarbete rymmer per automatik så mycket drama, det har samma spänning som sjukvården, en sluten verksamhet vi gärna vill kika in hos. Så det kommer alltid att fascinera.

Vad är viktigast i en bra deckare, då?

– Hmm, det är att handlingen håller ihop. Jag blir irriterad om det finns tankeluckor i en berättelse.

Gör ni mycket research?

– Nej, jag vet inte mycket om polisarbete egentligen. Vi skildrar det som verkar sannolikt, sedan gör vår redaktör en del research. Däremot kollar vi bilar, platser och tidsfaktorer. Om det är rimligt att hinna resa, flyga eller gå så som vi skriver.

Och de två första delarna har sålt bra?

– Vi säljer inte som Läckberg eller Stieg Larsson, men hittills har vi nog sålt drygt 100 000 ex inklusive pocket och det mest spännande är att vi går väldigt bra i Tyskland.

Så hur länge håller det svenska deckarundret?

– Många trodde att det nådde höjdpunkten för tiotalet år sedan, men så kom Stieg Larsson och sedan har det aldrig gått ner på allvar. Sanningen kanske är att kriminalhistorier är det vi är allra bäst på att skriva i Sverige.

Och vad läser du själv?

– Nästan inga deckare, däremot skönlitteratur med svärta. Så dystert och deppigt som möjligt vill jag ha det, gärna McCormack och sådant.