Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rune Eliasson

Min vän Rune Eliasson har äntligen fått vandra vidare!

Annons

Rune har funnits i min värld ända sedan jag var lillpojk. Han var en av de stofiler som besökte min mammas lanthandel i Börtnan. Där köpte han mat men framför allt snus i stora blåa förpackningar eller också kom han bara för att hälsa på, kanske få sig en pilsner och en liten pratstund.

Han väckte tidigt ett intresse hos mig när jag fick följa med farsan på fiske, som i sin tur följde med Rune. Vilka fiskeställen han hade! Jag ville aldrig gå hem. Med åren utvecklade Rune och jag en allt närmare vänskapsrelation som innebar att vi umgicks rätt ofta både i vått och torrt. Jag blev äldre, vilket innebar att farsan blev kvar hemma när vi drog i väg på våra turer.

Sommar, höst och vår hade vi ofta samma mål, Baulan! Detta natursköna ställe långt bort från civilisationen, där trivdes vi båda två! Baulan var också det ställe han berättade mycket om. Hur ont han i yngre dagar, med kyla och bomullsnät, hade slitit då vinterfisken skulle fångas och bäras hem till Glen.

Även jag hade förmånen att få följa Rune på höstfiske i Baulan, så länge han orkade. Sista gången fuskade vi och anlitade Jämtlandsflyg!

Rune har lärt mig saker och ting genom åren. Bland annat att stanna upp, se mig om och att ta dagen som den kommer. Bland de första läxorna jag fick lära var när jag som lillpojk i min fiskeiver var tio meter före gubben (ja han var en gubbe redan när jag var yngre). Jag vände mig om och då satte han sig ner på en sten och sa: "Nä, men gå före du som vet vart vi ska". Eller när han sa: "Titta upp i stället för ner när vi är ute så känner du igen dig nästa gång!"

Rune hade en otrolig fysik trots sin något för tunga kropp. Det hände väl någon gång att jag var femton minuter före honom i Baulan, men det tror jag har med andra saker att göra! På hösten jagade vi älg i Lövberget. Rune var väll egentligen inte så jaktintresserad som jag ser det, men han ställde upp för mig, och så blev det pengar för de älgar vi sköt. Ett välkommet tillskott när notan skulle betalas på Börsbua. Vi sköt hans älgar varje höst från det år jag själv fick bära vapen legalt tills han inte orkade med längre. Vid 71 års ålder bar han en lika tung köttbörda utöver fjällkanten som jag, så fysik fanns det ända in det sista.

Rune levde sitt liv med små resurser, han satte värde på det där lilla extra som bland annat älgjakten gav. Han hade inte mycket men han har levt sitt liv utan att ligga någon till last! Jag är rätt säker att han är nöjd i sin himmel. Säkert tungt många gånger men han tog livet som det kom. I Baulan sa han ofta till mig efter ett glas: När jag blir för gammal och oförmögen att ta reda på mig själv, se då till att jag inte hamnar på någon inrättning utan ta med mig till fjälls...

Det var ingen konst att svara ja på den frågan då, mycket svårare när den blev till verklighet!

Rune levde sina sista år på Treklövern i Åsarna. Oförmögen att klara sig själv, men med en mycket god omvårdnad in i det sista tycker jag. Han levde i sin egen lilla värld. Rune vandrade vidare torsdagen den 31 oktober klockan 12.55. Men en gemensam resa har vi ändå kvar, Rune och jag! Samma mål som i forna dar, enda skillnaden blir nog att han stannar kvar!

Vila i frid.

Magnus

Annons