Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ryssland åter i skurkrollen

De nyligen avslutade olympiska spelen i Sotji skulle bli Putins propagandatriumf, det definita beviset på att Putin återfört Ryssland till dess forna storhet.

Annons

 Och visst, alla vittnar om hur välorganiserat det var, de förnämliga anläggningarna, den perfekta infrastrukturen. Det mest påkostade vinterspelet någonsin.

Men ändå: Skandalerna! Arbetare från imperiets utkanter som inte fått ut sin lön, pengar i fel fickor, förstörda miljövärden och så vidare. Förtrycket! Putins amnestier strax före OS glömdes snart och intresset riktades mot sådant som de nya homofoba lagarna och brutala försök att hålla samhällskritiker borta från Sotji. Bilderna av kosacker som piskade Pussy Riot kablades ut över världen.

Ett annat kärt ämne var Rysslands vacklande ekonomi. Ryssland brukar räknas till de viktigaste tillväxtekonomierna. Men med en tillväxt 2013 strax över 1 procent är det frågan om Ryssland kvalar in. Det har visserligen funnits år med en imponerande ekonomisk tillväxt, men det har alltid berott på en boom i olje- och gaspriserna. Ryssland är snarare ett förvuxet oljeemirat. Byråkrati, korruption och maktmissbruk har effektivt lagt hinder i vägen för att andra näringslivssektorer skulle blomstra.

Utrikespolitiskt har Ryssland kunnat notera åtminstone skenbara framgångar under det senaste par åren. USA:s och västmakternas ambivalenta inställning till den arabiska demokratirevolutionen gav Ryssland fria händer att backa upp Assads regim i Syrien. Putin knep också många vackra poäng när han avvärjde ett hotande amerikanskt anfall genom att övertala Assad att förstöra sina kemvapen. De så kallade fredsöverläggningarna i Genève blev en fin gest, även om den visade sig vara tom.

Som ett nytt bevis på Rysslands växande inflytande i Mellanöstern tolkades det när Egyptens nya militärdiktator al-Sisi vände sig till Putin för att få militärt stöd. USA hade visserligen inte rört ett finger för att förhindra att den folkvalde presidenten störtades, men al-Sisi tycker uppenbarligen att Ryssland är en tryggare allierad för en diktator som han.

Men inbördeskriget i Syrien är ingen framgång för Assad eller Ryssland. Trots en överlägsen militär styrka, inte minst utrustningsmässigt verkar kriget pågå i det oändliga. Det illustrerar åter hur svårt det är för konventionella styrkor att vinna över en gerilla. Också Egypten går en osäker framtid till mötes med en ökande våldsspiral, i takt med att förtrycket förvärras.

För några få månader sedan såg det ut som om Ryssland fått en dramatisk och strategisk utrikespolitisk framgång, med avgörande betydelse för maktbalansen i östra Europa. Med en blandning av påtryckningar och generösa löften tubbade Ryssland Janukovytj-regeringen att hoppa av ett färdigförhandlat associationsavtal med EU för att ersätta det med en tullunion med Ryssland. Men det nästan otroliga hände. Det visade sig att detta sidbyte var droppen som fick bägaren att rinna över för en stor del av Ukrainas invånare. Resten är blodbesudlad och revolutionerande historia.

Hur den ukrainska revolutionen kommer att avslutas är för tidigt att veta när detta skrivs. Men så mycket verkar uppenbart som att det som till ganska nyligen såg ut som en monumental maktpolitisk framgång för Putin, nu har förvandlats till ett lika monumentalt bakslag. Putins försök att återskapa mesta möjliga av det ryska imperiet har gått på grund. Dessutom riskerar han att föredömet från Maidan-torget sprider sig också till Ryssland. Då hotas Putins maktposition också på hemmaplan.

Putin har låtit Ryssland återta en skurkroll i världspolitiken i sin strävan att återge landet en stormaktsställning. Länge såg det ut som hans cyniska maktpolitik skulle bli framgångsrik. Nu är det inte längre så säkert.