Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Så är livet i Jämtland för en papperslös familj

En socionomstuderande från universitetet skulle bli min ciceron. Han hette Zhiwar.

Annons

Vi hade stämt träff på ett specifikt ställe och jag hade en ÖP-bil som kännetecken.

Så satt jag där och väntade.

Efter en stund knackade det på bildörren, det var Zhiwar.

Han satte sig i bilen och berättade om gruppen som han tillhörde som hade tagit som uppgift att hjälpa papperslösa. Nu skulle han följa mig till en papperslös familj som enligt samhället kallas illegal. Jag sa att det var en annorlunda situation för mig och jag frågade lite halvt på skämt, halvt på allvar, om jag skulle bära ögonbindel.

Han log, men sa:

– Nej, det behövs inte.

Zhiwar sa:

– Du kan inte nämna vilken ort i Jämtland det handlar om. Bara Jämtland. Okej?

– Okej, sa jag.

Vi åkte sedan på slingrande vägar bort genom Jämtland till en lägenhet någonstans.

Så var vi framme.

Vi ringde på och efter en stund öppnades dörren och en glad liten pojke stod där och vinkade.

Han sa hej till Zhiwar och de började leka med varandra. Sedan sprang pojken före oss uppför trappan och ropade på sin pappa.

En man mötte. Han tog i hand och ett vänligt leende spred sig över hans ansikte. Längre in var mannens hustru och ett barn. Där fanns också ytterligare en vuxen person. Det var lägenhetsägaren.

Hon sa:

– Jag går ut, så kan ni prata ostört.

Mannen visade mig in i ett större rum. Ett sorts arbetsrum, sovrum och vardagsrum, allt i ett. Där fanns ett par stora fönster som släppte in ljuset från väster.

Jag tänkte på mitt lite skärrade svenska sätt, att han ändå såg ut att må ganska bra.

Du förstår, jag vet inte riktigt vilken bild jag hade innan jag åkte dit, men den visade snarare en fattig, trasig familj i en mörk, unken lägenhet i ett rivningshus. Men så var det inte alls, tvärtom, de hade tillgång till det mesta.

Men ändå inte.

De hade inte sina liv på riktigt.

De var osynliga.

Mannen sa på engelska:

– Vi har bott här i mer än ett år och det är oerhört tufft att leva så här. Det är inte det liv man vill leva.

Jag frågade om barnen kunde vara ute och leka.

Hans ögon var mörka, och han tittade allvarligt in i mig. Han sa:

– Ja, nu går det bra. Första tiden var det svårt, men efter att den nya lagen kom i juli, som innebär att gömda barn får gå i skolan har det ändrats. Nu kan de ha sina egna liv.

Det ena av barnen är på dagis tre dagar i veckan.

Jag frågade pojken vad han tyckte om det och han svarade att det var roligt och att han tyckte om att leka med andra barn. Där fick han också lära sig svenska. Han pratade nu mer svenska än sina föräldrar.

Jag frågade sedan pappan på min knaggliga skolengelska:

– What's the worst thing to live like this? (Vad är det värsta med att bo så här?)

Han svarade:

– Att inte ha några rättigheter alls. Du vet, om något händer dig eller din familj, du kan aldrig prata för din sak.

Och så berättade han om en bussresa där chauffören körde lite fort i en kurva och familjens barnvagn, med ett barn i, välte och barnet hamnade på golvet. Alla som åkte i bussen skrek åt chauffören att ta det lugnt, att köra försiktigt.

– Vi var tysta, vi kunde inte säga något. Bara ta hand om vårt barn som var två månader då. Man kan inte göra någonting.

Vad säger grannarna om att ni bor här?

– Vi har bra grannskap och alla är snälla. De säger ingenting. Vår situation har underlättats av att vi ha så bra människor omkring oss, och att vi bor i Jämtland. Det är lättare att gömma sig här, folk är så snälla. Det hade varit svårare i en stor stad.

Ovissheten var jobbigast. Att inte veta hur det skulle bli i framtiden.

Jag frågade:

– Känner ni någon rädsla?

Mannen svarade:

– Rädsla? Det är en fruktansvärd situation, men vi är kanske mest rädda för framtiden. Vi är inte rädda att gå ut, det är en säker plats att bo på, och det är något som ändå är bra i våra liv, men om vi inte får stanna här, då skickas vi tillbaka till det land vi bodde i före Sverige. Det vill vi inte. Om vi åker dit blir vi skickade till vårt ursprungsland och där är ingen säker.

Hur kan ni komma ur den här situationen?

– Jag jobbar varje dag med att få Migrationsverket att åter ta upp mitt fall. Detta genom min advokat eftersom jag inte har någon rätt att själva föra den diskussionen. Jag går till min dator varje morgon för att se om jag fått mejl från min advokat, men hittills har det inte hänt något. Det måste ske något snart, för så här kan vi inte ha det längre.

Innan familjen kom till Sverige och Jämtland bodde de i Grekland där de hade flytt från ett annat land. I Grekland kunde de leva några år innan immigranter blev utsatta även där. En växande intolerans och en ökande rasism gjorde det till slut omöjligt för familjen att stanna kvar. De blev hotade med att skickas tillbaka till deras ursprungsland.

Så de tog sig till Sverige, sökte uppehållstillstånd, och fick – nej.

– Beslutet var definitivt. Då valde vi att gömma oss. Jag gör hellre det för mina barns skull än att utsätta dem för de risker det innebär att leva under i Grekland.

Nu önskade de att kunna ge sina två barn, och ett tredje var på väg, en ny framtid i Jämtland.

Detta utan att tvingas till osynlighet eller att vara illegal.

– För ingen människa kan vara illegal, sa Zhiwar när vi åkte hemöver.