Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Så här ärdet att vara patient i psykiatrin

Annons

Det är mycket i medierna som talar om för oss alla att många mår allt sämre psykiskt och att det handlar om allt yngre människor.

Jag har länge varit inom psykiatrin, mått dåligt i många år. Hur har då hjälpen varit? In och ut på psyk, träffat olika läkare som sagt olika saker, byte av mediciner hit och dit, behandlingshem, spenderat mer tid på psyk än hemma, tvångsvård, psykoterapi, rörelseterapi och nu terapi hos en psykiater.

Jag mår bättre, men har mina svackor. Landstinget har satsat mycket pengar på mig, skulle man kanske kunna säga. Så nu kanske många reagerar när jag kommer här, som privatperson, utskriven och säger vad jag tycker.

Jag kan börja med att berätta om en episod i höstas, då jag var hemma och mådde fruktansvärt dåligt. Jag ringde sjukvårdsupplysningen och de kopplade mig vidare till en psykavdelning.

En sjuksköterska svarade, jag presenterade mig och han visste vem jag var. Förklarade att jag mådde jättedåligt och får till svar: ”Men du har ju mått dåligt i många år.” Än i dag ställer jag mig frågande till vad det hade med saken att göra, att jag mått dåligt i många år.

Jag säger bara en sak: Bemötande. Hur kan man bemöta en människa som mår dåligt på detta sätt?! Bemötandet betyder så mycket, ett dåligt bemötande kan göra att man mår ännu sämre, medan ett bra bemötande kan göra det lite bättre.

Det finns många inom psykiatrin som skulle behöva lära sig bemötande, en del saknar även empati. Men det finns även eldsjälar, som är engagerade och har empati.

Nu har det kommit till den punkt att jag inte vågar söka hjälp på den avdelningen, inte utan att veta vem/vilka det är som jobbar den dagen, eller utan mina föräldrar med mig som stöd. Dessutom har jag fått erfara att jag är inte den enda som går omkring med denna rädsla. Ska det vara så?

För några veckor sedan mådde jag jättedåligt och tänkte ta livet av mig, inte för första gången, jag stod med tabletterna på diskbänken, glaset med vatten i ena handen och telefonen i den andra.

Jag ringer ”min” avdelning och säger som det är, att nu orkar jag bara inte med den här skiten längre, att nu stoppar jag i mig dessa tabletter, ett rop på hjälp. Får till svar att jag kommer med hot.

Vad då hot? Vem är det jag hotar, inte är det då personen jag pratar med, för jag tänker ju inte göra den personen någonting. Det var totalt meningslöst att föra ett samtal med denna person.

Samtidigt som psykiatrin kallar ett självmordsförsök för ett rop på hjälp, så frågar de: Vad vill du att jag ska göra? Ja, hjälpa mig naturligtvis.

Jag har varit inom psykiatrin så länge, så jag kan säga att hade detta varit för något år sedan, så hade de skickat polisen och en distriktsläkare hem till mig för att göra en bedömning, men inte denna gång.

Till er som jobbar inom psykiatrin, tänk er själva vad ni skulle vilja ha för bemötande den dag det kanske är eran tur att vara patient. För det är ju faktiskt så att psykisk ohälsa kan drabba vem som helst, när som helst.