Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Så minns de skräcknatten

En ordningsvakt som i efterhand fick kritik för att ha kastat ut en massmördare.
Två poliser som tvingades riskera sina liv i jakten på en militär beväpnad med automatkarbin.
En sjukvårdare som fortfarande känner obehag av att gå i Stadsparken.
En kapten som vaknade upp till att fem av hans lottor var ihjälskjutna.
De var alla vanliga falubor – som plötsligt blev indragna i den svartaste natten i Faluns historia.

Annons

De festade.

Hade trevligt.

Lottakursen var slut efter en vecka - och kapten Mats Eriksson-Uhr firade på stan tillsammans med flera av lottorna och några kollegor. På väg från Banken till diskoteket Garbos såg han en befälskollega, som satt på en bänk utanför: fänrik Mattias Flink, som Mats haft som soldat och som senare tjänstgjort vid en av Mats plutoner.

Och inne på Garbos träffade han Flinks tidigare flickvän. De hade haft ett stormigt förhållande under våren, och hon säger att han betett sig konstigt under kvällen.

– Så jag sa till henne att komma till mig om han beter sig konstigt igen för jag kände ju honom sedan förut, berättar han.

En halvtimme senare dök upp hon upp igen – och behövde kaptenens hjälp.

Flink hade en stund tidigare blivit utslängd från Garbos efter att ha uppträtt aggressivt. Nu stod han utanför och sade till sina vänner att "jag är odödlig" och att "ingenting kan döda mig", enligt deras uppgifter i förhör. Mats Eriksson-Uhr följde med kvinnan och mötte upp sällskapet vid Vattugränd. Mattias Flink var ledsen och grät över relationen med den tidigare flickvännen.

– Då tog jag hand om honom och vi gick på stan i tjugo-tjugofem minuter, säger Mats.

Därefter gick han tillbaka till diskoteket Garbos – medan Flink, som då verkade vara i bättre balans, vandrade mot Bakfickan och Rådhusplatsen.

Mattias Flink lutade sig mot en lyktstolpe.

Det minns ordningsvakten Jörgen Lundberg. På den tiden, för tjugo år sedan, fanns lyktstolpar utanför Bakfickan vid Rådhusplatsen.

– Han stod och väntade utanför, och tittade in mot entrén. Efter ett tag gick han in. Det var ingen fylla, ingenting, säger han.

Men det dröjde inte länge innan det blev bråk även här – efter bara någon minut gav Mattias Flink sig på en man som satt i den förra flickvännens knä.

– En gäst tog bort honom och så kom jag in och sade "tyvärr, du får gå härifrån". "Inga problem", sade han och gick. Det hände snabbt, berättar Jörgen Lundberg.

Efter utslängningen gick Mattias Flink hem, bytte om till militär uniform, plockade ut sitt vapen, och laddade fem magasin.

– Jag fick kritik från polisen för att jag släppte ut honom. Men i normalfall gör man så, om det inte är något allvarligare. Det här vara bara ett slagsmål, säger Jörgen Lundberg och fortsätter:

– Jag vet inte om situationen hade blivit annorlunda om jag ringt polisen. Även i dag när man ringer dem så pratar de med personen och släpper honom sedan. Så det är inget jag tänker på, att det skulle ha varit min skyldighet, eller mitt fel att det blev så där.

Mattias Flinks vänner väntade i polishusets entréhall.

Efter kvällens händelser beslutade de att anmäla honom.

Falupoliserna Berndt Bergström och Olavi Blomfjord beordrades dit - och Berndt minns att han innan sneglat på klockan i hopp om att arbetspasset skulle ta slut.

– Men vi kom underfund med att vi inte skulle få komma hem till klockan 02, säger han.

Strax efter klockan 02.30 avbröt vakthavande befäl anmälan. Någon hade skjutit minst fem personer i Stadsparken. Flinks tidigare flickvän utbrast "det är han! Det är han!"

– Vilken "han" som hon syftade på var Mattias Flink, säger Olavi Blomfjord.

DT träffar de forna parhästarna i samma entréhall som då. I dag är Berndt Bergström pensionerad. Olavi Blomfjord är på väg att börja på ett nytt jobb inom kommunen.

– Så här i efterhand: Om någon kommit fram till mig och sagt att någon skjutit ihjäl fem personer i Stadsparken... Nej, man skulle inte fatta det på en gång. Och jag fattade inte då heller, förrän dagen efter när jag kom hit till polishuset och såg flaggan på halv stång, säger Berndt Bergström.

Olavi Blomfjord hämtade skyddsvästar och förstärkningsvapen. Berndt Bergström tog hand om ungdomarna.

– Jag gick högst upp i polishuset så att det här sällskapet inte skulle behöva vara på bottenvåningen, säger Berndt.

– Vi kunde inte skicka ut dem från polishuset i en osäker värld, där någon går och skjuter ihjäl folk, säger Olavi.

Och så gav de sig ut i Falunatten. För att möta en massmördare.

Om detta visste ambulanssjukvårdaren Kent Blomqvist ingenting. Han satt i ambulans nummer två av tre som åkte på larmet från Borlänge.

– Vi visste bara att det var något drama i Falun, säger han.

Framme i grannstaden blev de invinkade till den lilla gångstigen i Stadsparken, intill Kullen.

DT träffar honom där – och det är bara andra gången han besöker platsen sedan den 11 juni 1994.

– Jag känner obehag. Det är lite obehag att stå här och prata med dig och veta att vi ska gå här och kika. Det blir flashbacks, säger han.

För Kent Blomqvist har klara minnesbilder.

Hur ambulansen rullar in på grusvägen. Till höger ser han kollegor från Falun, och när han kliver ur bilen möts han av en värnpliktig grabb – som står på ett knä och siktar sitt vapen mot centrum.

– Jag kliver ut och frågar vad som är på gång. "Jag ska möta mynningseld", svarar han.

Kent och hans kollegor tar då skydd bakom bilen.

Runt omkring märker han hur kollegor arbetar.

Längs med gruset ligger sex skjutna flickor.

En liten bit bort har en cyklist och en väktare dödats.

En värnpliktig riktar ett vapen för att möta eld.

I lilla Falun.

– Men vi uppfattade absolut inte situationen som den var, säger han.

Då upptäcker Kent en sönderskjuten person som ligger snett framför honom.

– Vi gick fram till personen, som var avliden. Vi såg att vi inte kunde göra någonting. Nästa person som vi kom fram till, en kvinna, fanns livstecken i.

De försöker stabilisera offret, och tvingas snirkla sig bort till akuten förbi de ambulansfordon som trängs i parken.

Strax efteråt kommer Berndt Bergström och Olavi Blomfjord till stigen. Berndt kliver ut. Även han blir påverkad av platsen än i dag.

– Jag såg filtarna. Flickorna, kropparna som låg, säger han och fortsätter:

– För mig tog det flera månader innan jag gick på den här stigen igen. Sedan passerar man här när man ska gå en sväng, eller handla på affären häruppe. Men att stå på stigen och prata om det... Det är jobbigt.

Samtidigt sitter hans kollega Olavi kvar i bilen.

– En beslutsamhet växte fram. Vi ska ha tag i personen som har gjort det här, säger han.

Vid 03.30 vaknar kapten Mats Eriksson-Uhr – för andra gången den natten.

Någon timme tidigare hörde han nämligen smällar utanför kasernen. Men hans tanke var att det rörde sig om fyrverkerier från ett garden party vid officersmässen. Det hade skett en gång förut, och då hade det blivit bråk och liv.

Nu förstår han att så inte var fallet.

– Jag gick in på mina logement och där låg flera flickor och sov. Sedan var det sex sängar där det inte fanns några flickor.

– Jag blev fruktansvärt bestört. Ledsen. Chockad. Innan man får svaren... Jag hoppades in i det sista att det inte skulle vara så som jag trodde att det kunde vara, säger han.

Berndt hade en Sig Sauer.

Olavi hade en kulspruta från 1945.

– Det är sådant man tänkt på i efterhand. Här jagar vi en person som utbildar värnpliktiga, med AK5:a, och som är en duktig skytt. Vi hade den utrustningen vi hade. Med facit i efterhand skulle man inte ha gett sig ut över huvud taget, säger Berndt.

– Men vem skulle annars ge sig ut? säger Olavi.

De stod vid vägkorsningen Promenaden/Tullmakaregatan i bara några minuter när Mattias Flink kom gående längs järnvägen mot tågstationen, med vapnet riktat mot regementet. Olavi väntade bakom den vänstra, öppna, bildörren. Berndt till höger, bakom bilen.

– När jag skriker "stanna, polis" höjer han omedelbart sitt vapen och går upp i anläggning mot oss, säger Olavi.

Och så avlossar alla tre skott.

– Jag sköt ända till jag såg att han ramlade, berättar Berndt.

Efteråt visade det sig att Olavi träffat Mattias Flink i höften. Flink blev oförmögen att röra sina ben.

Klockan är strax efter 03.30.

Massmördaren är fast – men nattens händelser var inte över för Berndt och Olavi.

När ambulanssjukvårdaren Kent Blomqvist kom in på akuten med den skjutna kvinnan tvingades han fort ta upp henne till operationsavdelningen – där personalstyrkan var liten.

– Vi fick hjälpa till och göra i ordning så gott vi kunde. Samtidigt ropade de "hjälp till i andra rummet" också. Så vi gick vidare till nästa rum och hjälpte till med folk som kom in.

En knapp timme senare återvände han till akuten.

– Då kom två kollegor in med Mattias på bår framför tårna på oss. Så vi öppnade en dörr och hjälpte till att få in honom också.

På morgonen samlades hans kollegor, lagade frukost ihop och bearbetade det som hade hänt i Stadsparken i flera timmar.

– Det var kollegorna som var bollplank. Vi stöttade varandra något fantastiskt på den tiden.

Bland annat talade man om bristen på säkerhet, hur man försökte rädda liv medan en mördare med ett vapen kunde finnas i närheten.

– Utsattheten vi hade. Nu, med facit... Vi var totalt oskyddade och visste inte vad som var på gång, säger Kent.

Hur har du påverkats av den här händelsen?

– Man försöker förtränga saker och ting. Med det här jobbet så gör man faktiskt det. Det här är någonting jag har förträngt ganska rejält, tror jag. Som sagt, jag har varit här två gånger på 20 år.

När ordningsvakten Jörgen Lundberg vaknade på morgonen så vaknade han till rubriker om massmord, och han var själv ett hett villebråd för kvällstidningarna. Han säger att det inte har känts jobbigt. I dag driver Jörgen Lundberg ett eget it-företag och är ordförande i Falu IF - men han hoppar fortfarande in som vakt då och då.

– Varje gång det kommer upp i tidningarna får jag en flashback. Det är en grej jag har varit med om som är hemsk, säger han.

– Men jag tänker inte på om jag gjorde fel eller inte fel. Det får vi aldrig veta. Och jag tänker inte alls på honom.

De två falupoliserna höll en regelbunden kontakt efter det dramatiska gripandet.

– Berndt ringde till mig flera dagar. Han ringde mig hur många gånger som helst, jag var hemma med feber. Vi hade oerhört många samtal, säger Olavi Blomfjord.

Tillsammans har de också träffat Mattias Flink i Stockholm vid ett tillfälle.

– Nu tror jag att det blir ett avslut för mig och Olavi också. Nu har han avtjänat sitt straff och kommit ut, säger Berndt.

Olavi:

– Man måste acceptera att det här har hänt. Och någonstans uppnå en försoning med det för att kunna andas och leva igen. Det tror jag är väldigt viktigt för alla som på något sätt blev inblandade.

I dag återvänder dåvarande kaptenen Mats Eriksson-Uhr till Falun.

Han ska lägga fem rosor på den minnessten som rests vid Kullen.

Han minns hur han stannade med lottorna den där dagen, tog hand om dem - och hur han själv kom hem till en tom lägenhet utan att få en klapp på axeln.

– För tjugo år sedan förändrades mitt liv radikalt. Jag kunde aldrig tro att jag skulle vara inblandad i något sådant här. Det var också orsaken att jag slutade i det militära.

På vilket sätt förändrades ditt liv radikalt?

– När något sådant här händer, och anhöriga är inblandade, så förstår man mycket, mycket mer vilket lidande och helvete det kan innebära.

Det här är en artikel från ÖP:s systersajt dt.se.