Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Så startade deras nya liv i Torvalla

Ayat, Mohammad, Nour och Roah stod lutade mot diskbänken och lyssnade när Emmanuel Gbakagna från kommunens integrationsservice instruerade.

Platsen var en ekande tom lägenhet i Torvalla.

Annons

Det var många uppmaningar och förmaningar, men även tips och råd.

De fyra syskonen pratade sinsemellan och tittade ner i sina mobiltelefoner. Ungefär som ungdomar brukade göra.

Emmanuel sa:

– Jag vill att alla lyssnar noga till vad jag har att säga, det är viktigt för att ert boende ska bli så bra som möjligt.

Tolken förmedlade.

De fyra log resignerat. Det hade varit en lång dag. Tålamodet tröt och de var hungriga.

Till slut tackade Emmanuel för sig och åkte. Och de nyblivna lägenhetsägarna lämnade också. Ayat, äldsta syskonet, låste, skramlade med nycklarna och höll stolt upp dem framför sitt ansikte.

– Nu hoppas vi att få hit vår bäddsoffa, sa hon sedan.

Sedan gick de till några grannar för att bli bjudna på mat.

Jag och Susanne Kvarnlöf hade funnits med de syriska syskonen under de senaste fem, sex veckorna. Vi hade troget följt dem under deras lite vingliga färd genom svensk byråkrati och vardag i lägret.

Vi hade lärt känna dem litegrann. Den trötte Mohammad som alltid tog chansen att sova några timmar extra, den husliga Nor som bjöd på mikrovärmt kaffe i rummet på Grytan, den unga Roa, som var nybliven tonåring och som sjöng så vackert, och så Ayat, äldsta syskonet som hade tagit helhetsansvaret för deras nya liv i flykt.

Det började bli som en vana att vi fanns med när det hände saker som förde deras liv framåt (och tillbaka) i det nya landet.

Vi hade också blivit delaktiga. Inte minst för att förmedla hjälpkontakter via facebook.

Nu senast handlade det om en bäddsoffa från Olden i Offerdal.

Susanne slog en glimt på sin mobil, läste av ett meddelande och sa med ett leende:

– Nu är det på gång. Släpvagn är fixad och soffan ska hämtas.

Det var ett bra besked, som skulle innebära att de troligen kunde ligga i riktiga sängar den första natten.

På dessa veckor hade så mycket hänt.

Första gången hade de suttit i sitt lilla rum och berättat om hemskheterna i Syrien, om hur deras föräldrar hade kommit ifrån dem under flykten och hur dessa levde med släktingar i Egypten just nu. Hur de höll daglig kontakt.

Ayat hade berättat om hur hennes vän hade blivit dödad i en granatattack och de hade visat bilder från internet på sönderbombade kvarter och utbrunna bilar.

– Thats our fathers car, hade de sagt och visat en totalt utblåst sotsvart bil.

Och vi hade häpnat över förstörelsen.

De hade lämnat detta, det söndertrasade flyktinglägret Yarmouk i Damaskus, för att komma till Sverige.

Den här kvällen i slutet på oktober hade de sin största sorg, förutom att de lämnat sitt land, i att inte få vara tillsammans med sina föräldrar.

Ett par kvällar senare satt vi i matsalen på Grytans läger.

I hörnet längst in, samtidigt som utspisningen pågick för fullt och det var många människors surrande i bakgrunden, satt de fyra syskonen, det yngsta syskonets, Roah, god man, Catharina, och Irene Fregelin, från Röda korset. På bordet framför dem låg en mobiltelefon.

Alla lyssnade spänt till den tolk som fanns i mobilen.

Irene sa med hög och tydlig röst:

– Det är viktigt att deras föräldrar så snabbt som möjligt tar sig till ambassaden i Egypten och berättar om situationen. Att deras barn befinner sig i Sverige och att de vill återförenas med dessa. De ska ta med sig alla handlingar och papper så underlättar det gången.

De fyra lutade sig fram för att höra vad tolken sa.

Ayat, den äldsta, nickade på sitt huvudet. Ja, hon förstod.

Mötet fortsatte. Frågorna var många, vem betalar bussbiljett, vilka papper behövs, var är visum utskrivet. Irene svarade så gott hon kunde.

Sedan bjöd hon på godis. Och vi uttalade en del ord på arabiska, och de fyra syskonen skrattade och såg glada ut.

Kiffik, hur mår du (till en flicka), och kiffak, om det är en pojke.

Under hela tiden har Catharina Andersson funnits med. Hon blev tidigt god man till det yngsta syskonet, Roa, eftersom hon var minderårig.

Och egentligen skulle det ha räckt, stöttning och hjälp till henne. Vara till hands, se till att hon mådde bra.

Vi har dock märkt att Catharina tagit ett enormt ansvar, inte bara för Roa, utan för hela familjen. Utan henne hade de inte klarat sig så bra som de gjort. Hon har hjälpt till med tandläkarbesök, fixat papper, hållit kontakt med ambassaden i Egypten, hjälpt till med kläder, och under flytten var det hon som var organisatör.

Det var hon som organiserade bäddsoffans fina färd från Olden till Torvalla i tisdagskväll. Den soffa som skulle göra stor skillnad mellan att

– Hon har inte behövt göra allt det här för oss, men utan henne hade vi inte klarat oss, sa Ayat.

En söndagskväll i början på november kallade Ayat på oss.

En av deras vänner i lägret och hans två söner skulle bli utvisade till Italien. Vi lämnade vad vi hade för händer och åkte dit.

Pappan satt förtvivlad med sina söner i ett litet rum. Han hade satt sitt fingeravtryck på en handling i Italien, och därmed var det kört. Han hade på så sätt godkänt att det var där han skulle söka asyl.

– Jag visste inte, polisen tvingade mig!

Hela lägret var oroligt den kvällen. En av familjerna de lärt känna tvingades flytta. Alla tog ställning och stöttade. Det lilla rummet var fyllt av folk.

Dagen efter fick vi följa familjen till Migrationsverket för ett möte. Kalla handen. Trots att mannen vädjade, nej, beslutet stod fast.

Dagen efter hade pappan försvunnit och sönerna blev omhändertagna av socialtjänsten. De befinner sig i dag i familjehem. Pappan är fortfarande borta.

En kväll i början på december fick jag ett meddelande från Catharina Andersson:

"Vilken lyckodag. Ayat visade stolt att hennes id-kort från skatteverket kommit. Skitfint förstås. Sen har hon fått veta att hon kan plugga svenska sex månader och sen avsluta sina studier på universitetet. Hon har förlovat sig med Samir. Hans föräldrar i Egypten har besökt hennes. Riktigt och rätt ska det vara! Nu ville hon ha tips om var man köper ringar."

Samir var en ung, lugn och behaglig man som hela tiden hade funnits bakgrunden. De hade träffats under resan till Sverige.

Men någon förlovningsfest var inte att vänta än. Först måste föräldrarna vara på plats i Sverige och godkänna Samir.

Jag skickade ett sms till Catharina:

– Kul när det händer positiva saker mitt i eländet.

Hon svarade:

– Den där sista timmen i Grytan var som ett fett ob-tillägg för en god man. Bara glädje, skratt och chokladpraliner.

Klockan nio på kvällen i tisdags rullade en transport genom det jämtländska snölandskapet.

I bilen satt Viktoria Winberg och Erik Olofsson, samt de båda unga männen Yusef och Mohammad. De hade varit till Olden i fjällvärlden och hämtat en bäddsoffa.

Ayat hade köpt den för några hundralappar på blocket och den skulle nu bli en viktig del i integrationen mellan två världar.

De fyra unga syriska flyktingarna skulle börja ett nytt liv i en egen lägenhet i Torvalla. Snart skulle förhoppningsvis även deras föräldrar komma och bo där. Ayat och Sarim skulle förlova sig, Nor skulle börja gymnasiet och Roa skulle starta sin grundskoleutbildning. 18-årige Mohammad skulle få en ny säng att sova bort några extra timmar i, och en bäddsoffa från Olden var starten i deras nya liv.

Då fick jag ett nytt meddelande från Catharina, som var på plats i Torvalla och hjälpte ungdomarna.

Hon skrev:

– Örnen har landat!

Spontant kände vi att det här inte var slutet på den här historien utan bara början.