Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Så tycker Jarlås om årets Yra

Nerför backen, över torget och så pang är sannings­dagarna över hur mycket vi än älskar den här stan. Ett år till nästa Storsjöyra, men lite konst finns kvar, lite minnen blir det och så hundkonst i Hoverberg.

Annons

Av de utställningar som visades i samband med årets Storsjöyra är det den hos Lars Bolin Gallery som blir kvar ända till den 20 augusti. ”Not only Rolling Stones” är en utställning med över 50 år gamla foton med The Rolling Stones av fotografen Philip Townsend. Flera av dem visades vid Townsends förra utställning hos Bolin. Men den obetalbara retrokänsla, det naiva och till synes oförstörbara hos det då mycket unga bandet och så allt det brittiska runt omkring gör fotona. Bäst är bandet framför varsin telefonkiosk vid Marble Arch samtidigt som en Triumph, eller är det en Anglia eller Cortina, far förbi.

I källaren är det mer rockfoton. En skön bild på en grimaserande Johnny Cash och klassiska Jimmy Page-foton av Jörgen Angel och så legendaren Rock-Olas Beatles-bilder.

Men det bästa hos Lars Bolin Gallery är inte fotografierna. Det är de teckningar och målningar av AK von Malmborg som visas.

En serie teckningar visar en slags fantasifulla möten, porträtt, av Anna Karins musikerkollegor som Ane Brun, Jennie Abrahamsson, Martin Hederos och Linnea Olsson. Så smart fångade med sköna detaljer. Andra teckningar har samma snygga linjeföring och så en fantasi som lyfter upp motiven.

Förutom teckningar så visa en serie oljemålningar på duk, trä eller pannå. Oljemålningar som visar en slags utsatthet och en flicka som svan, som dansös och i en skogsdunge. Berörande.

Det är en egensinnig konst som i och för sig har mycket gemensamt med dagens stora svenska namn. Men här finns ändå ett klart eget uttryck och en direkthet i tilltalet som jag gillar och så en klart humoristisk touch. En mycket fin utställning på alla sätt.

I Hoverberg på Galleri Johansgården var det i lördags vernissage för utställningen ”Who let the dogs out”. En samlingsutställning med tolv konstnärer från hela landet på tema Hunden. Temat är förstås inspirerat av den stora hundutställning som pågått i Svenstavik.

Mångfalden i uttrycken är stor, här finns expressionistiska målningar av Mette Strand från Norrköping, lite impressionism av Inger Boström från Strängnäs, skönt svartvitt foto av Mounir Rabhi Hallner, klassiska hundporträtt i blyerts av Leif Korsman och sköna små målningar av Maria Olsson med flera.

Det är en snyggt hängd, tempofylld, utställning som är skönt underhållande att ta del av. Hunden är en del av våra liv och hundarna i konsten kan verkligen se ut nästan hur som helst. Och just variationen i uttrycken är det som gör utställningen så rolig att ta del av. ”Who let the dogs out” hänger kvar på Galleri Johansgården till 14 augusti.

Och till sist, traditionsenligt, tillåter sig konstkrönikan även i år att sammanfatta Storsjöyran. Med darrande öron och sönderskallrade revben efter Prodigys stenkrossmangel på Stortorget är det inte lätt att sammanfatta allt. Men ungefär så här var det väl 2014. Här om årets:

• Program – inte ett av de starkaste och mest publikdragande. Inriktning på dans och unga okända akter hedrar. Och att låta alla huvud­akter på Stortorget på fredagen vara tjejer borde kanske inte behöva lyftas fram, men så bra satsat ändå.

• Snyggaste show: The Prodigy bjöd på den häftigaste ljusshowen på länge på Yran, nästan i klass med Pet Shop Boys, med ljus och rök som fångade in hela torget. Musiken i sig hade däremot samma verkan som att bila upp ett stort betonggolv utan hörselskydd. Näst snyggast var nog Miss Lis helt svartvita scen.

• Mest oönskade: Man tar hit en av världens mest finstämda trubadurer i Joshua Radin som uppträder ensam och ibland med en extra akustisk gitarr. Ett antal meter bakom drar Rebecka & Fiona igång ett House-party på högsta volym. Joshua ursäktade sig med att det vi fick höra inte var clubmixar av hans låtar även om det lät så.

• Punk-krock: Lee Bains III & The Glory Fires bjöd på punkrock á la Alabama 2014 med texter om miljöhot, främlingsfientlighet och stockcar-racing. Högt tempo, hoppande publik och som någon sa vid den svettiga Studioscenen – samma känsla som Marquee Club 1977. I Badhusparken var det originalpunk med Stiff Little Fingers inför en liten och lätt grånad publik med några yngre mohikanfriserade undantag; som försökte återskapa stämningen från 1977, och bandet spelade låtar från då. Och tyvärr, punken åldras inte alltid med behag, Lee Bains III visade med kraft att punk alltid är bäst just nu.

• Höjdare: Vädret, årets väder var bland det bästa som någonsin varit. Och så Mavis Staples, 75 år och som utklassade alla yngre kollegor med råge. Så ska en soulsten dras. Och att hon har en tre personers kör, med bland annat sin syrra, är så läckert.

• Snabbmat: Mindre variation än förr. Men ett litet veganstånd var upplyftande även om köerna där inte fanns. Köerna var som vanligt vid langos-vagnen. Vildsvinskebab var årets besvikelse, tidigare år har den varit god. Nääh, i år också var kantarelltoasten med Västerbottenost mest prisvärd och allra godast.

• Snyggast: Fyrverkeriet kompat av Christian Falks och Robyns Dream On var verkligen en höjdare. Det uppvägde med råge det ganska matta presidenttalet, som ändå fick samma jubel som vanligt.

• Yran-veckan: Bra, varierat och suveränt utbud av kultur för inga eller nästan inga pengar alls. AK von Malmborgs måleri var extra kul. Och inte sedan Ulf Lundell har väl någon artists egen konst visats samtidigt som den spelar på Yran.

• Stråket: Helt hysteriskt vissa kvällar. Vädrets makter gjorde att alla coverband helt plötsligt nästan fick vara som riktiga rockstjärnor

• Men: I år var första Yran på över sju år då ingen av herrarna Håkan Hellström, Lars Winnerbäck eller Ulf Lundell stod på Stortorgsscenen. Eller första gången på tio år med ett undantag. Bra eller dåligt?

• EDM: Alla verkar gilla att hoppa runt till folk som spelat skivor och förinspelad musik på scenen. I en sådan värld var det kul att se Melissa Horns svegsbördige trummis Magnus Olsson spela triangel.

• I övrigt: Min tjugosjunde Yra på raken som recensent var ändå rätt kul. Jag ångrar inte att jag ändrade mig och gick trots allt. Mavis Staples, Lee Bains III och Rival Sons kommer jag att leva på länge. Och som sagt, det viktiga vädret var med arrangörerna. Men att publiken minskade trots vädret är lite oroväckande.