Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sanningen bakom statistiken

Annons

Strax innan den ekonomiska krisen i början av 90-talet var den öppna arbetslösheten mindre än 2 procent.

Det tidiga 80-talets rekordarbetslöshet på 4 (!) procent var tillbakapressad och våren 1989 slog börsen i taket. Vägen framåt var full sysselsättning.

När statsminister Fredrik Reinfeldt (M) försöker behålla initiativet i sysselsättningspolitiken, blir det tydligt hur den politiska verkligheten har förändrats på 25 år.

Full sysselsättning är en icke-fråga. Så länge Sverige har en lägre arbetslöshet än den skuldtyngda eurozonen, bör väljarna sitta stilla i båten och överlåta kompassen till m/s Alliansens trygga kapten.

”Sysselsättningen har ökat med mer än 250 000 personer. Det är över en kvarts miljon fler människor som har ett jobb att gå till i dag, jämfört med 2006”, konstaterar Reinfeldt (DN 14 april).

Av förklarliga skäl nämner han inte att 432 500 svenskar i arbetsför ålder räknas som öppet arbetslösa. Det är bekvämare att påpeka effekterna av Socialdemokraternas förslagna skattehöjningar, precis som S-märkta spinndoktorer alldeles för lättvindigt slår fast att Alliansens sysselsättningspolitik har misslyckats.

Professor Magnus Henrekson vid Institutet för Näringslivsforskning har förklarat Alliansens sysselsättningspolitik enligt följande: Såväl 2006 som 2013 stod ungefär 1,1 miljoner utanför den reguljära arbetsmarknaden, medan Sveriges befolkning sedan 2002 har växt med 700 000 i form av invandring och födelseöverskott.

Andelen sysselsatta som andel av befolkningen är fortfarande knappt 46 procent. Sysselsättningen har alltså hängt med befolkningsökningen, men utanförskapet är oförändrat och skillnaden mellan att jobba och att inte jobba har blivit större. Det är utifrån dessa premisser som arbetslinjen ska bedömas.