Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

SD vill skicka två nollor till Bryssel

Efter valet till Europaparlamentet 2009 började alla som hade försökt förneka partiets växande styrka att förstå: Sverigedemokraterna var på väg in i riksdagen.

Annons

Trots att man inte hade lyckats plocka fram ett känt namn som toppkandidat – Sven-Olof Sällström må ha varit relativt populär internt, men han var okänd för de allra flesta utanför partiets inre kretsar – gjorde Sverigedemokraterna sitt bästa val någonsin sett i procentuellt stöd. 3,27 procent räckte inte till ett mandat i Bryssel, men gav SD ordentligt med råg i ryggen. Ett drygt år senare var riksdagsplatsen ett faktum.

2014 är läget ett annat för Sverigedemokraterna. Om man misslyckas med att ta sig in i parlamentet vore det en ordentlig missräkning och det skulle skicka en signal om att SD inte riktigt har kraften att mobilisera. I alla fall inte i två valrörelser samma år.

Något kändisnamn i toppen av listan, som på egen hand kan dra in nya röster till partiet, finns inte heller. Tvärtom.

Om Sven-Olof Sällström var obekant för de flesta väljare utan tydliga SD-sympatier så är årets två toppkandidater till och med okända för många som redan röstat på Jimmie Åkessons parti.

I smålänningarna Kristina Winberg och Peter Lundgren har Sverigedemokraterna två representanter som är okända, uppträder som att de är opålästa och ger intryck av att vara inslängda i sista stund.

Winberg och Lundgren är två prima exempel på att SD fortfarande – som tur är – upplevs som stigmatiserande av de flesta; ingen kändis à la Lars Adaktusson, eller någon avhoppad politiker från ett annat parti, skulle kunna tänka sig att kliva över till SD för att få ett femårigt gig i Bryssel.

Winberg och Lundgren är också exempel på att SD inte har råd att avvara några topppolitiker för utlandstjänstgöring. Åkesson har inte så många rumsrena – eller åtminstone någorlunda rumsrena – kandidater att välja mellan och behöver sina tyngsta namn i riksdagsbänkar och partihögkvarter, inte ute i Europa.

Att fråga Kristina Winberg och Peter Lundgren vilka frågor de ska driva om de kommer in i Europaparlamentet ger därför inte så mycket. Det är partiledaren och hans närmast förtrogna som styr, och budskapet från dessa är att det ska bli svårare att flytta inom och till Europa, att gränser ska kontrolleras hårdare eller stängas och att Turkiet inte ska få bli medlem. Öppenhet och fri rörlighet? Nej, det är inget för SD.

Vilka partier SD ska samarbeta med för att få genomslag? Det kan inte ens Jimmie Åkesson svara på; att högerextrema partier som franska Nationella Fronten ligger nära till hands är tydligt, men SD vet inte, eller vill inte säga, hur de ska arbeta nere i parlamentet.

Okända kandidater. Osäker framtid. Mandat räknar Sverigedemokraterna ändå med att få. Det säger något om det politiska klimatet just nu och om Europaparlamentsvalet som ett val där missnöje och protester får genomslag.