Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Se upp för spökåkaren!

Annons

Är det överhuvudtaget uppkört?

För mig är det ett mått på en orts välstånd. Det behövs både industrier och skolor, jobb till folket, bussförbindelser och en hyfsat välsorterad butik för att överleva i glesbygd. Och mack och sånt.

Men utan elljusspår i trakten är jag fattig. Då är det svårare att överleva.

och ynnest, en gnistrande vit autostrada under snötyngda granar och hängande kabellampor in i hälsa och upplevelse. Ett kulturarv från det glada 1960-talet då det tända elljusspåret var en symbol för den ljusa och obekymrade framtid som var vår. Något unikt för oss under stjärnhimlen i granskogen. Ett gulaktigt sken, dina egna flämtningar, stavarnas krasande i snön, skidornas gnekande. I sakta monotont diagonalande mak, i rytmiskt skärande skejttag, eller småspringande uppför trampbacken. Plogande utför. Alla i sin egen takt. Korsande rådjursspåret.

Ett urspårat möte i Aspåsspåret:

– De henne skulle man ha börja med för länge sen!

– Ja, det skulle man, men det är aldrig för sent!

En kylslagen januarikväll. Mörkret har sänkt sig över de små byarna i skogslandet. Plötsligt lyser det upp i skogen. Någon har tryckt på knappen. Skidorna är hyfsat vallade och små grå människor kommer fram från alla håll och riktningar ur sina små hus för att omfamnas av ljuset, snön och de evigt mörkt gröna granarna. För en tur. Men bilden ljuger gruvligen. Tyvärr känns det som om allt färre vill uppleva elljusspårets välsignelse och helbrägdagörande effekt. Allt färre vill uppleva kontakten med snön.

har jag gnetat runt några gånger i veckan. Jag har åkt i Nälden, Änge och Trångsviken, jag har kämpat i Tulleråsen, Aspås och Landön. Men jag har mött få andra åkare. Autostradorna har legat öde alltmedan de blå ljusen från platt-tv-skärmar och datorer har pulserat genom treglasfönstren.

Jag har känt mig ensam.

I Krokom, denna lilla befolkningspärla vid kröken av Indalsälven, bor omkring 3 000 människor, men inte ett enda elljusspår som lyser upp i kvällningen!

, dragit ner min mörka luva över öronen och bytt identitet.

Jag har blivit spökåkaren.

Under mitt nya alter ego åker jag nu runt bland elljuspåren och kollar tillgänglighet. Möter sällan andra åkare, känner mig ensammast i hela världen i denna totala upplevelse av att omfamnas av vinterlandet, paradiset. Snön.

Kan vi inte mötas någon kväll? En skejtdejt i elljusspåret? Under lyktans sken?

Äh, jag kör bara klassiskt, som den romantiker jag är.